Upproret i FN

De hårdaste kritikerna av oil for food-programmet har varit dess egna chefer. Denis Halliday, som var en av FN:s biträdande generalsekreterare och både utarbetade och ledde själva oil for food-avtalet,[541] Som han själv formulerade det:

Jag avgår, eftersom politiken bakom de ekonomiska sanktionerna är fullständigt bankrutt. Vi håller på att tillintetgöra ett helt samhälle. Det är precis så enkelt och precis så skrämmande. ... Fem tusen barn dör varje månad ... Jag vill inte administrera ett program som resulterar i den sortens siffror.

Halliday har, som före detta chef för oil for food-programmet, inte haft några problem att ge exempel på hur sanktionerna har slagit. Han brukar till exempel nämna ett tillfälle när Irak bad om att få köpa femhundra ambulanser. Den affären stoppades först helt, och sedan godkändes allt eftersom hundra eller tvåhundra stycken. Detta trots att Världshälsoorganisationen hade godkänt hela köpet som ett minimum under de omständigheter som rådde.[544]

Hans efterträdare, Hans von Sponeck, lämnade i sin tur uppdraget ett och ett halvt år senare.[546] frågade han retoriskt, och konstaterade att han inte ville sammankopplas med ett program "som förlänger folkets lidande och som inte har några möjligheter att möta ens de grundläggande behoven hos civilbefolkningen".

Jutta Burghardt, som ledde FN:s World Food Programme i Irak, avgick också i protest.[549]

Aldrig i historien har folk från FN:s toppskikt formulerat en så hård kritik av FN:s politik.

Det har också funnits mer lågmälda markeringar. Boutros Boutros-Ghali väckte 1995, då han fortfarande var FN:s generalsekreterare,

... den etiska frågan om det är en legitim metod att åsamka sårbara grupper i ett land lidande för att sätta tryck på politiska ledare vars uppträdande antagligen inte kommer att påverkas av deras undersåtars umbäranden.

Och när journalisten John Pilger, som varit en av de mest kända kritikerna av sanktionerna, frågade FN:s generalsekreterare Kofi Annan om inte sanktionerna hade förstört FN:s hela trovärdighet som organisation var hans svar talande: "Döm oss inte efter Irak".[553]

Halliday sätter gärna fingret på en öm punkt genom att ta upp de mänskliga rättigheterna:

Det är uppenbart att säkerhetsrådet nu är fullständigt omdömeslöst, eftersom dess åtgärder mot Irak undergräver såväl dess egen stadga som Deklarationen om de mänskliga rättigheterna och Genèvekonventionen. Historien kommer att slakta dem som är ansvariga för detta.

Det har varit förvånansvärt lite debatt om hur sanktionernas konsekvenser för det irakiska folkets mänskliga rättigheter.[557] Artikel 24 i FN:s stadga slår fast att de ska agera i enlighet med FN:s målsättningar och principer, och artikel 1 sätter upp främjandet av mänskliga rättigheter som en av de mest grundläggande uppgifterna.

Går man till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är det inte svårt att hitta artiklar som är tillämpbara.[560] Möjliggör sanktionerna en sådan ordning?

Inom FN:s kommission för mänskliga rättigheter har man försökt svara på det. De gav den belgiske domaren Marc Bossuyt i uppdrag att skriva en rapport om just sanktioner och internationell rätt, och i den tas bland annat fallet Irak upp. Slutsatsen är att sanktionerna mot Irak är "otvetydigt illegala under existerande internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter".

Som exempel tar Bossuyt bland annat just deklarationen om de mänskliga rättigheterna, men också en mängd andra dokument. Artikel 55 i FN:s egen stadga[564] och rapporten konstaterar att sanktioner som sänker levnadsstandarden och skapar hälsoproblem bryter mot den artikeln.[566] Den innebär bland annat att varje barn, även de som bor i Irak, har rätt till "den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling" (artikel 27).

Bossuyt avfärdar hela teorin bakom ekonomiska sanktioner, att ekonomiskt tryck på civila kommer leda till ett politiskt tryck på deras regering. "Den här 'teorin' är både juridiskt och praktiskt bankrutt" skriver han, i en av de hårdaste formuleringarna i hela texten.[569]

Sanktionerna kan också utgöra brott mot Genévekonventionen. Den fjärde Genévekonventionen innebär att försändelser med läkemedel och sjukvårdsmateriel ska ges "fri genomfart" (artikel 23).[571]

Är det ett krig som pågår i Irak? Ja, det är det svårt att komma undan. USA och Storbritannien har regelbundet attackerat mål i Irak ända sedan Gulfkriget,[573] Den belägring av Irak som sanktionerna innebär skulle dessutom i sig kunna definieras som ett krig, på samma sätt som belägringen av borgar under medeltiden definitivt var det.

Artikel 69 i det första tilläggsprotokollet garanterar civilbefolkningen i ett ockuperat område "tillförsel av kläder, sängkläder, nödbostäder och andra förnödenheter av största betydelse för civilbefolkningens överlevnad". Irak är visserligen inte ockuperat, men artikel 70 utvidgar den rättigheten:

1. Är civilbefolkningen inom ett område som står under kontroll av en part i konflikten och ej utgör ockuperat område otillräckligt försedd med de i artikel 69 nämnda förnödenheterna, skall hjälpaktioner av humanitär och opartisk natur, vilka ej utsätter någon för en sämre behandling, genomföras med förbehåll för de av dessa hjälpaktioner berörda parternas samtycke. ...

2. Parterna i konflikten och varje hög fördragsslutande part skall tillåta och underlätta snabb och fri passage för alla hjälpsändningar, all utrustning och all personal som tillhandahålles i enlighet med denna avdelning, även om hjälpen är avsedd för motpartens civilbefolkning.

Så länge inte det irakiska folket motsätter sig det, ska de alltså få tillgång till de här förnödenheterna. Hjälpsändningarna ska inte bara ges fri utan också "snabb" passage, vilket sätter sanktionskommitténs ständiga stopp för irakisk import i sitt rätta perspektiv.

Det tydligaste brottet mot Genévekonventionen är mot artikel 54 i det första tilläggsprotokollet, som inleds med de enkla men radikala orden "Utsvältning av civilbefolkning är förbjuden såsom stridsmetod."

Artikel 54 fortsätter med ett förtydligande:

2. Det är förbjudet att anfalla, förstöra, bortföra eller göra obrukbar sådan egendom som är nödvändig för civilbefolkningens överlevnad, till exempel livsmedel och jordbruksområden där livsmedel produceras, gröda, boskap, anläggningar och reservoarer för dricksvatten samt bevattningsanläggningar i syfte att beröva civilbefolkningen eller motparten dess livsuppehälle, oberoende av motivet, vare sig det är för att svälta ut de civila eller få dem att flytta eller av annan orsak.

Hur ska leveransstoppet till ett land som till två tredjedelar är beroende av livsmedelsimport bedömas utifrån de formuleringarna? Eller importförbuden för reservdelar och klor? Det går säkert att tvista kring juridiken även i ett sånt här fall, men andemeningen i paragrafen går inte att ta miste på. Sanktionerna mot Irak borde tas upp i domstol. Skulle de inte fällas är det ett tecken på att formuleringarna i Genévekonventionen behöver skärpas ytterligare. Av exakt de skäl som föranledde att artikel 54 skrevs till 1977, borde de här sanktionerna vara förbjudna.

Att Husseins regim skulle kunna få slut på sanktionerna genom att böja sig för säkerhetsrådets krav hade inte varit ett giltigt argument ens om det hade stämt.[582]

Denis Halliday går så långt att han kallar sanktionerna för ett folkmord. "Få kan ge mig ett bättre ord", har han förklarat i intervjuer:

Som jag ser det är det definitivt ett riktigt ord när du har en situation där vi ser tusentals dödsfall i månaden, kanske en eller en och en halv miljon totalt under de senaste nio åren. Om inte det är folkmord, då vet jag inte vad som skulle vara det.

"Att säga att det är något passivt stämmer inte", fortsätter han. "Det är en aktiv politik av fortsatta sanktioner. Medlemsstaterna vet mycket väl vad de gör och vad resultatet är. Att gömma sig bakom Saddam Hussein är bara ett sätt att försöka komma undan."[586]

I denna konvention förstås med folkmord envar av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan nämligen,

(a) att döda medlemmar av gruppen;
(b) att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada;
(c) att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis;

I artikel III görs även delaktighet i folkmord straffbart. Artikel IV förtydligar särskilt att den straffbarheten gäller alla brottslingar, "vare sig de äro grundlagsenligt ansvariga styresmän, ämbets- och tjänstemän eller enskilda personer."

Bossuyt konstaterar att syftet med sanktionerna mot Irak är just att "uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis", även om de skulle utföras för att främja fred i regionen. Från det att konsekvenserna av sanktionerna blev uppenbara kunde säkerhetsrådet inte längre påstå att det inte finns någon "avsikt" bakom, och därför drar han slutsatsen att folkmordskonventionen kan vara tillämpbar.

Nürnberglagarna slog fast den drastiska principen att en person som brutit mot den internationella rätten inte är befriad från ansvar för att brottet begicks på order från en regering eller en överordnad, så länge ett annat val faktiskt var möjligt.[591] När säkerhetsrådet bryter mot internationell rätt, är det fullt jämförbart med en regering som bryter mot sin egen grundlag.

Den stat som följer säkerhetsrådets beslut om sanktioner kan alltså inte avsäga sig ansvaret för konsekvenserna. Trots det är det inte några regeringschefer som ställs inför rätta, utan människor som försöker ge humanitärt bistånd till Irak. En amerikansk organisation som fört in medicinska förnödenheter till Irak, Voices in the Wilderness, har till exempel hotats med upp till tolv års fängelse och en miljon dollar i böter för att de vägrat gå genom sanktionskommittén.

Ytterligare ett perspektiv i Bossuyts rapport är att säkerhetsrådet enligt artikel 1 i FN:s stadgar ska harmonisera internationella relationer, vilket bland annat innebär att de inte får straffa ett land med sanktioner för att de agerar på ett visst sätt, men behandla ett annat land som agerar på samma sätt helt annorlunda.[595]

Det har gjorts många försök att frikänna säkerhetsrådet från ansvaret för sanktionerna, bland annat genom att peka ut den irakiska regimen istället. Ett vanligt påstående har varit att Hussein har valt att använda oljeintäkterna till upprustning istället för att föda sin befolkning. Men de intäkter Irak får genom oil for food-avtalet hamnar som sagt på ett FN-konto, inte i Saddam Husseins fickor. Hade de som utformat sanktionerna velat låta regimen spendera mer på civil produktion, skulle de redan från början ha kunnat föreslå ett oil for food-program utan tak.

Ett annat argument som använts är att de leveranser som kommit till Irak har fuskats bort istället för att distribueras bland folket. Hans von Sponeck svarade på det i samband med att han avgick. "De varor som kommer in i det här landet distribueras dit de ska", svarade han. "Vår senaste lagerinventering visar att 88,8 procent av alla humanitära förnödenheter har distribuerats." Den bilden har bekräftats av representanter för Unicef, World Food Programme och FAO.

Naturligtvis är sanktionerna inte den helt allenarådande orsaken till problemen i Irak. Även om regimen har fattat en del positiva beslut, som införandet av matransonering, har de också agerat som man kan förvänta sig av en diktatur. Det militära perspektivet har ofta fått företräde framför det civila i till exempel prioriteringarna av vad som rekonstrueras.[599]

Men att ta det till intäkt för att sanktionerna är rimliga är däremot absurdt. Till och med säkerhetsrådets egen översikt över problematiken kom fram till att

Även om inte allt lidande i Irak kan tillskrivas externa faktorer, särskilt sanktionerna, skulle det irakiska folket inte gå igenom sådana försakelser utan de förlängda åtgärder säkerhetsrådet har vidtagit och effekterna från kriget.

Sanktionerna är inte den enda orsaken, men det är den huvudsakliga. Och än viktigare: det är den vi från västvärldens sida enklast kan göra något åt. Det är ju trots allt våra regeringar som står bakom dem.