Decemberbombningarna 1998

Allt eftersom började det komma fram bevis på att USA, och eventuellt också Israel, hade använt Unscoms inspektioner för att samla underrättelse­information från Irak.[675] och amerikanska inspektörer försökte ta reda på hur Saddam Hussein rörde sig i landet.[677]

I oktober 1997 beordrade den irakiska regimen de amerikaner som ingick i Unscom att lämna landet,[680] Clinton­administrationen svarade med att hota med militära aktioner, hårdare sanktioner och att upphäva oil for food-programmet.[682]

Efter diplomatiska ingripanden från Ryssland kunde Unscom återvända till Irak.[684]

Washingtons svar bestod återigen av militära hot. Den här gången var det FN:s generalsekreterare Kofi Annan som lyckades återställa inspektionsprogrammet, i en uppgörelse med Iraks utrikesminister Tariq Aziz i slutet av februari. Den uppgörelsen innebar att handlingsfriheten för inspektörerna begränsades, och att det klargjordes att det var skillnad på presidentpalatsen och vapenställningar.

Clintonadminstrationen var missnöjd men kunde knappast öppet gå emot avtalet, som hade stort stöd världen över.[687] Omedelbart efter att den godkänts gick USA dessutom ut med en tolkning av den som gick ut på att resolutionstexten skulle ge dem automatiskt grönt ljus för en ensidig militärintervention i Irak, om regimen inte följde FN:s order.

Tre av säkerhetsrådets medlemmar, Ryssland, Kina och Frankrike, kallade USA:s tolkning absurd.[690]

Det gjorde i praktiken inte så stor skillnad. Efter att Butler hade skrivit en rapport där Irak anklagades för att vägra samarbeta, inledde USA ett flyganfall den 16 december 1998. Säkerhetsrådet hann aldrig ens behandla rapporten innan innan angreppet var ett faktum. Vapeninspektörerna drogs tillbaka strax innan attacken började, för att de inte skulle skadas i det.

Attacken - Operation Desert Fox, eller Operation Ökenräv - varade i fyra dagar,[693] Det är oklart hur många civila som dog i anfallet, men åtminstone ett oljeraffinaderi, i Basra, förstördes medvetet. Oljeraffinaderier är civila mål, och även det är alltså en ett brott mot Genévekonventionen.[695]

Ett par veckor senare, den 6 januari 1999, släppte Washington Post och Boston Globe nyheten att Iraks anklagelser hade varit riktiga: Unscom hade mycket riktigt spionerat för den amerikanska underrättelsetjänstens räkning.[698]

Det visade sig att Washington Post hade känt till saken i detalj ända sedan början av oktober, men kommit överens med den amerikanska regeringen att skjuta upp publiceringen eftersom det handlade om “nationell säkerhet".[700]

Irak vägrade sedan konsekvent att släppa tillbaka vapeninspektörerna i landet, tills de ställdes inför hotet om ett fullskaligt krig under hösten 2002.[702] Siffror från det brittiska försvarsdepartementet visar att den genomsnittliga bomblast som släpptes över Irak ökade från 25 kg i månaden innan decemberbombningarna till 5 ton i månaden efter dem.

Både decemberbombningarna och alla de anfall som genomförts sedan dess utgör brott mot folkrätten. Det finns inga artiklar i FN-stadgan som ger vissa enskilda stater rätt att bestämma när andra stater utgör hot mot världen och måste attackeras i förebyggande syfte.

Säkerhetsrådet fastställer förefintligheten av hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling och framlägger förslag, eller fattar beslut om vilka åtgärder som skola vidtagas i överensstämmelse med artiklarna 41 och 42 ...

De två artiklarna slår fast att fredliga åtgärder är att föredra, men ger också säkerhetsrådet möjligheten att ta till militära medel om de fredliga inte räcker till. Det enda undantaget är artikel 51, som ger alla länder rätt till självförsvar mot väpnade attacker, "intill dess att säkerhetsrådet vidtagit nödiga åtgärder för upprätthållande av internationell fred och säkerhet".[707]