Mediabilden

I amerikansk media refererade journalisterna ständigt till USA:s militära styrkor som "vi", och till den irakiska regimen eller deras militära styrkor som "Saddam Hussein". NBC:s nyhetsankare kunde låta den bild som en officer från den amerikanska armén hade gett "balanseras" med att också intervjua en officer från den amerikanska flottan.

Den grundsynen visade sig få genomgripande följder. En undersökning av den brittiska TV-bevakningen av kriget kom till exempel fram till att 1 procent av dem visade mänskligt lidande.[390]

När den irakiska regimen gick ut med att en påstådd anläggning för biologiska vapen som bombats i verkligheten hade varit en barnmatsfabrik, så ledde det till många muntra kommentarer i västmedia om hur simpla propagandaknep Saddam Hussein försökte med. Men Nya Zeelands regering, liksom flera av landets affärsmän, visade sig ha haft nära kontakter med just den fabriken och kunde bekräfta att det var just barnmat den producerade och ingenting annat.

Kanske är den tydligaste bilden av medias förhållande till kriget den där Dan Rather från CBS avslutar en intervju med en amerikansk general, den 27 februari, genom att skaka hans hand med orden “Gratulerar till ett strålande utfört jobb!".

En minuts sanning per kväll om detta 'populära' krig skulle ha ändrat det amerikanska folkets åsikt ... Om måndagens 18-nyheter i bara 60 sekunder hade visat 5 000 irakiska soldater med ohyggliga fosforbrännskador som förändrar den mänskliga anatomin, följt av 60 sekunder tisdag kväll om slakten i skyddsrummet i Bagdad.

Ett särskilt pedagogiskt problem var upproren mot slutet av kriget. Den 15 februari hade president Bush gått ut med upprepade uppmaningar till “den irakiska militären och det irakiska folket att ta saken i sina egna händer - att tvinga diktatorn Saddam Hussein att stiga åt sidan."[395]

I början av mars inleddes mycket riktigt ett massivt uppror i de shiamuslimska områdena i södra Irak.[397] och svepte snabbt från Basra till städer som Najaf och Kerbala. Mängder av regimtrogna bathister avrättades och torterades, och porträtt av Saddam Hussein slogs i spillror.[399] Generalerna bad att få tillgång till infångad irakisk militärutrustning, men USA vägrade.[401]

Den amerikanska armén, som hade en fullständig militär dominans i området,[403] Deras agerande blev helt avgörande när de hävde förbudet för irakiska luftstridskrafter att genomföra operationer. Det innebar att regimen kunde sända in helikoptrar för att krossa revolten,[405] Motoffensiven leddes av elitstyrkorna i det republikanska gardet, som USA medvetet hade låtit retirera till Bagdad mot slutet av kriget för att inte destabilisera regimen för mycket.

Också i de norra, kurdiska delarna av Irak startade ett uppror. Även det var framgångsrikt till en början, och i mitten av mars hade den irakiska diktaturen förlorat kontrollen över 14 av landets 18 provinser.[408]

Katastrofen var snart ett faktum. I april 1991 hade omkring 1,8 miljoner människor i Irak, inräknat shiamuslimerna i söder, flytt till gränserna mot Iran och Turkiet.[410] Fortfarande idag finns det omkring 750 000 internflyktingar i Irak.

Brent Scowcroft, som var USA:s National Security Adviser, kommenterade saken i en TV-intervju:

Jag önskade uppriktigt sagt att [upproren] inte hade hänt. Jag föreställde mig en efterkrigsregim som en militärregim ... Det är översten för den brigad som patrullerar [Husseins] palats som kommer att ta honom om nån tar honom.

Richard Haas, som ledde Mellanösternavdelningen av USA:s Nationella säkerhetsråd, var ännu mer rakt på sak: "Vår policy är att bli av med Saddam, inte hans regim". [414] Från Saudiarabien var man också orolig för upproren, eftersom de riskerade att spridas också till deras shiamuslimska befolkning.[416]

Trots att Bush uppmanat till uppror mot regimen, försäkrade sig USA alltså om att regimen kunde krossa dem.[418]

Gulfkriget kostade omkring 82 miljarder dollar i dagens valuta för de attackerande länderna.[420] Den amerikanska vapenindustrin, som hade det stora fredshotet från Sovjetunionens fall hängande över sig, välkomnade med all sannolikhet det stödet med öppna armar.

Överenskommelsen om vapenvila innebar att regimen accepterade en FN-utstakad gräns mot Kuwait, att deras icke-konventionella vapen skulle förstöras och att de skulle betala krigsskadestånd till Kuwait.[423] Regimen drog sig också tillbaka från ett överenskommet område i de kurdiska delarna av landet, där det upprättades ett kurdiskt självstyre.

"En sak kan vi vara överens om", sade nyhetsankaret Dan Rather. "Det är om hjältemodet hos de 148 amerikaner som gav sitt liv så att friheten fick leva."[426]

Stora delar av den information som skulle ha behövts för att gå igenom koalitionsstyrkornas krigsförbrytelser i detalj släpptes överhuvudtaget inte ut av Pentagon,[428] Det är därför Thomas Friedman, som är utrikespolitisk kommentator på New York Times, kan skriva att USA borde spränga "ett nytt elverk i Irak varje vecka, så att ingen vet när ljusen kommer att släckas nästa gång eller vem det är som bestämmer".

En amerikansk general, Michael Dugan från flygvapnet, råkade ta i för mycket i mitten av september 1990. Han gick in på att listorna på mål som skulle förstöras inte var tillräckliga. Det som saknades var "sånt som är unikt för den irakiska kulturen, som den värdesätter väldigt högt, som skulle göra ett pedagogiskt intryck på befolkningen och regimen". Som exempel angav han att ett helt avgörande mål skulle vara "Bagdads centrum": "Om jag vill göra dig illa, slår jag till i ditt hem, inte nånstans ute i skogen."

Dugan fråntogs kort därefter sin post, och försvarsminister Dick Cheney beskrev hans kommentarer som "opassande". Det är ett träffande ord. Det generalen sade beskrev betydligt bättre än CNN hur det verkliga kriget fördes, och det passade inte den amerikanska regeringen. Planer på att bomba triumfbågar och statyer av Saddam, för att de skulle ha stor psykologisk betydelse som nationella symboler för det irakiska folket, lär ha gått så långt att de inte stoppades förrän de lades fram i själva Vita Huset.

Den totala förstörelsen av infrastruktur och ekonomiska tillgångar i Irak har uppskattats vara tre-fyra gånger högre under Gulfkrigets 43 dagar än under hela de åtta år långa Iran-Irak-kriget.