Oljeintresset ljuger aldrig

Invånarna i USA, EU-länderna och Japan utgör tillsammans mindre än 13 procent av jordens befolkning.[2] Det är snarare lågt än högt räknat, eftersom en stor del av tredje världens oljekonsumtion går åt i produktionen av varor som sedan säljs till väst. Ett stopp i tillflödet av billig olja skulle få dramatiska konsekvenser: ett helt komplex av stora företag - från oljebolag till bilföretag och vägbyggen - skulle snabbt se hur vinstprognoserna säckade ihop. Varje misstanke om att oljeflödet kan strypas sänder en våg av rynkade pannor genom världens industri- och finanssektor.

Problemet med oljereserverna är att de ligger utspridda över jorden. De stater vars territorium den ligger i har ett uppenbart intresse av att få del av vinsterna. Att ta och behålla kontrollen över länder som Saudiarabien, Indonesien och Venezuela har länge varit en av västmakternas utrikespolitiska huvuduppgifter. NATO-länderna står tillsammans med Australien, Japan och Sydkorea för mer än två tredjedelar av världens militärutgifter. USA, som sedan andra världskriget haft den ledande rollen i väst, stod själva för 36 procent redan innan den nya Bushadministrationens upprustningsprogram.

Enligt Vita Husets egna beräkningar kommer USA:s efterfrågan på olja att ha ökat med nästan en tredjedel redan till 2020.[5] Två tredjedelar av världens oljereserver finns i länderna vid Persiska viken[7] Om Washingtons analys stämmer kommer de länderna att stå för mer än hälften, kanske två tredjedelar, av världens oljeexport år 2020.[9]

Nyckelordet i hela oljefrågan är kontroll. Det är inte så enkelt att USA alltid vill ha låga oljepriser: oljebolagen tjänar ju sina pengar på att sälja dyrt. I januari 1990 drev USA till exempel på för höjda oljepriser, bland annat genom att be den irakiska regimen om hjälp.[11]

Saudiarabien är det land som har de största oljetillgångarna, omkring 25 procent av världens samlade reserver.[13] - även om den relationen har svajat en del sedan terrordåden mot World Trade Center.[15] Under den irakiska jorden finns åtminstone 115 miljarder fat olja, [17] Av de sjuttio kända oljefält som finns i Irak, har femtiofem aldrig kunnat utvecklas på grund av de senaste tre decenniernas politiska instabilitet och krig.

Att den politiska utvecklingen i Irak har varit ett så hett ämne i västvärldens regeringskorridorer är med andra ord inget att förvånas över. Det politiska spel västmakterna har drivit i Irak, och de militära operationer som genomförts, går bara att förstå som delar av en övergripande strategisk målsättning: att säkra kontrollen över Mellanösterns oljetillgångar.

"Ett rehabiliterat Irak är det enda säkra långsiktiga strategiska alternativet till Saudiarabien. Det är inte bara en fråga om att byta från en häst till en annan, det förestående amerikanska regimskiftet i Bagdad är en strategisk nödvändighet."

Stora delar av Iraks oljereserver ligger i de kurdiska områdena i norr. Ett brittiskt bolag hittade olja i närheten av staden Kirkuk 1927 - det enskilt största fynd som nånsin gjorts.[22] och regimen har inte dragit sig för att deportera tiotusentals kurder därifrån för att säkra sin kontroll över de här oljekällorna.

Iraks omkring 25 miljoner invånare kan grovt delas in i fyra femtedelar som är araber och en femtedel som är kurder.[25] De flesta andra tillhör den sunnimuslimska minoriteten, som framförallt bor i de centrala delarna.[27]

Det finns en tydlig koppling mellan klass och religion: sunnimuslimer dominerar det styrande skiktet, trots att de alltså utgör en minoritet av befolkningen i stort.[29] Storbritannien förstärkte i sin tur deras överordnade position genom att framförallt rekrytera sunnimuslimer till den nya statsapparat som behövdes när de konstruerade nationen Irak.[31] Övergrepp och massakrer mot de grupper som gjort uppror har varit en del av Iraks historia ända sedan staten skapades.

När första världskrigets var slut hade Storbritannien besatt stora delar av Mellanöstern. De slog samman provinserna Basra, Bagdad och Mosul till en ny stat, Irak. Det tog mindre än två månader innan de första upproren mot det brittiska styret bröt ut. År 1932 blev britterna tvungna att förklara Irak formellt självständigt, men det var inte förrän 1958 som deras kontroll över landet bröts på allvar.[34]

Svaret lät inte vänta på sig. USA skickade in marinkåren i Libanon, bland annat just på grund av händelseutvecklingen i Irak. Den amerikanska linjen var enligt New York Times att interventionen "inte kommer att utsträckas till Irak så länge som den revolutionära regeringen i Irak respekterar västs oljeintressen".[36]

Oljan nationaliserades aldrig då, och marinkåren drog sig tillbaka. Men efter att BP och Exxon hade tvingat ner oljepriserna drastiskt, svarade den irakiska regeringen och fyra andra oljeproducerande länder med att grunda OPEC 1960.[38]

Det tog inte mer än ett par år, till 1963, innan den irakiska regeringen störtades av en samling oppositionsgrupper med stöd från CIA. [40] Över 700 personer mördades på grundval av CIA:s namnlistor, och då framförallt kommunister och andra med vänstersympatier.[42]

Vid den tiden hade USA nära kontakter med ett parti som senare skulle få stor betydelse för Irak, Bathpartiet.[44] De var mycket kritiska mot både de kommunistiska staterna och väststaternas imperialism.[46] bland annat mot bakgrund av den iranska regeringens försök till det, som hade slutat med en CIA-stödd statskupp.

Efter kuppen i Irak 1963 fick bathisterna för första gången tillgång till ledande positioner i landet,[48] och manövrerades snart ut av andra grupperingar.[50]

Den dåvarande irakiske presidenten Arif hämtade sin politiska inspiration från Nassers självständighetskamp i Egypten, och var dessutom på väg att ge oljekoncessioner åt Sovjetunionen och Frankrike.[52] USA kom överens med Bathpartiet om att koncessionerna skulle gå till dem istället, och stödde återigen en statskupp.[54]

Snart hade Bathpartiet kapat åt sig samtliga femton poster i det styrande Revolutionära ledningsrådet.[56]

Allt eftersom utvecklades Bathregimen i mer och mer auktoritär riktning, med en hård repression riktad mot alla sina motståndare och kritiker – kommunister, kurdiska partier och religiösa grupper från den shiamuslimska majoriteten i landet.[58] och har ända sedan sitt maktövertagande försökt tona ner de religiösa skillnaderna i landet.[60] En av dess två grundare var själv kristen, men skrev om hur islam var det högsta uttrycket för arabisk kultur.

Irak var den första av Gulfstaterna som lyckades nationalisera sin oljeindustri.[63] som Shell, BP och Exxon.[65]

USA:s svar blev att sätta upp Irak på listan över länder som stöder terrorism. De började också beväpna de irakiska kurderna, med hjälp från shahen av Iran,[67]

Saddam Hussein hade blivit viceordförande i Revolutionära ledningsrådet redan efter statskuppen 1968. Han fick den ledande rollen i organiserandet av Bathpartiet,[69] Redan vid mitten av 1970-talet hade han i praktiken makten i landet.[71] och ledde en utrensning där omkring 400 partimedlemmar avrättades.

Inte långt efter det vände USA:s hållning mot Irak, och blev betydligt mer positiv. Det var en annan händelse som hade kommit att göra Irak särskilt viktig för västmakterna: revolutionen i Iran 1979. Den gamla shahen, en trogen västallierad ända sedan den CIA-stödda kupp som tog honom till makten 1953, störtades i ett uppror organiserat av såväl vänstergrupper som religiösa organisationer. Snart tog fundamentalistiska muslimer ett fast grepp om statsmakten, och bilderna av deras ledare Ayatollah Khomeini kablades ut över världen.

Det här var ett stort bakslag för USA i Mellanöstern. Shahen av Iran hade varit en av USA:s allra närmast allierade i regionen, och hans styre hade inneburit en mängd fördelar för USA. Under 1970-talet hade Iran till exempel köpt amerikanska vapen för 17 miljarder dollar - ytterligare ett exempel på nyttan av att kontrollera oljeländerna.[75]