Konflikten med Kuwait

Iraks konflikt med Kuwait går långt tillbaka i historien. Det var först 1921 som britterna streckade upp en gräns kring en liten men särskilt oljerik del av det område de styrde, och Kuwait bildades. En av orsakerna var att Irak - som britterna hade lovat att på sikt ge självständighet - inte skulle få obehindrat tillträde till Persiska viken. Det enda utlopp som blev kvar var området runt Umm Qasr.[168]

I Mellanöstern har Kuwait därför ofta setts som en kvarleva från de gamla kolonialmakterna, en oljerik del av Irak som bildades som eget land för att britterna inte ville att alla dessa oljetillgångar skulle kontrolleras av en enda nation.[170]

Men år 1990 fanns det också en del mycket konkreta skäl till invasionen. Det mest omedelbara var Iraks akuta problem med statsfinanserna: [172] Det andra skälet var oljepriserna. Både Kuwait och Förenade Arabemiraten hade låtit pumpa upp betydligt större mängder olja än man kommit överens om i OPEC.[174] - och för varje dollar de sjönk förlorade Irak en miljard dollar i exportinkomster årligen, sade Saddam Hussein på ett dramatiskt arabiskt toppmöte i slutet av våren.

Förhandlingarna mellan länderna om de här tvisterna hade avbrutits,[177] Det tog inte mer än åtta timmar att ockupera landet, och snart hade det införlivats som Iraks nittonde provins.

Men Iraks försök att göra sig av med sina skulder var oacceptabelt för västmakterna. Kuwait hade omfattande investeringar i väst: amerikanska statsobligationer, aktieportföljer som handhades av Citibank, guldreserver i USA:s och Storbritanniens centralbanker, och en tioprocentig andel av oljebolaget BP.

Det kan ha varit så att regimen förleddes till en invasion, under förespeglingen att USA inte skulle ingripa. De amerikanska reaktionerna på Iraks mobilisering var i alla händelser tvetydiga.[181]

När Saddam Hussein bad den amerikanska ambassadören i Irak om en förklaring, efter att utrikesdepartementet hade tagit upp hoten mot Kuwait inför kongressen, försäkrade hon att USA såg det hela som en regional konflikt, och att de inte skulle ingripa.[183] Det finns gott om liknande exempel.

Samtidigt förberedde sig den amerikanska militären för ett krig mot Irak redan under sommaren 1990. Pentagons datorsimulationer gick för full gång för att hitta lämpliga svar vid en irakisk invasion av Kuwait, Saudiarabien eller båda två. Det genomfördes krigsspelsövningar både i flottan och flygvapnet med samma sorts tema.

Att USA var betydligt mer inblandade i konflikten än man velat erkänna blev tydligt när Irak började vifta med ett antal CIA-dokument som blivit kvar i Kuwait.

Vi kom överens med den amerikanska sidan om att det var viktigt att dra fördel av den försämrade ekonomiska situationen i Irak för att kunna pressa landets regering att göra ett utkast till en gemensam gräns. CIA meddelade oss sina åsikter om passande medel att utöva press och sade att ett brett samarbete borde påbörjas mellan oss förutsatt att ett sådant kunde samordnas på en hög nivå.

Kuwaits konfrontativa sätt att bryta mot OPEC-överenskommelsen var alltså ett medvetet försök att tvinga Irak till eftergifter,[189] Hur Washington bedömde situationen vet vi inte,[191] Kanske trodde man från USA:s sida att Irak bara skulle ockupera de omstridda gränsområdena, kanske sökte man en lämplig förevändning för en militär intervention i Mellanöstern.

Direkt efter invasionen av Kuwait skruvades retoriken hur som helst upp högst dramatiskt. Snart var Saddam Hussein, som innan dess mest varit en diktator bland andra, den "nye Hitler"[194] President Bush förklarade redan samma dag att invasionen "framhävde behovet av att gå långsamt fram i omstrukturerandet av USA:s försvarsstyrkor."

PR-firman Hill & Knowlton fick i uppgift att organisera en kampanj för Kuwaits självständighet. De blev mest kända för att de lyckades lura media - och till och med Amnesty International - att irakiska trupper slängde ur bebisar ur kuvöser som en del i plundringen av Kuwait. Historien var en ren fabrikation, och stjärnvittnet visade sig vara dotter till Kuwaits USA-ambassadör.

Pentagon drev också, grundlöst, påståendet att Irak förberedde ett anfall också på Saudiarabien. Till en början kallades därför USA:s militära uppbyggnad i Mellanöstern för Operation Desert Shield, på svenska Operation Ökensköld.

Media visade sig hur som helst inte vara särskilt intresserade av en kritisk rapportering. Man lät sig användas intensivare än någonsin till ett mediakrig som särskilt utmärkte sig för sin demonisering av Saddam Hussein.[199] och ofta användes rasistiska stereotyper om araber.

Bushs argumentation för vad de amerikanska styrkorna egentligen gjorde i Mellanöstern kunde ändras på en vecka, och helt motsäga förra veckans uttalanden.[202] hette det att

"Våra jobb, vårt sätt att leva, vår egen frihet och friheten hos vänligt sinnade länder runtom i världen kommer att bli lidande om kontrollen över världens stora oljereserver faller i händerna på just den mannen, Saddam Hussein."

I oktober sade samme president att "Vissa förstår aldrig. Fajten handlar inte om olja, fajten handlar om öppen aggression."

Hans varningar om att Saddam var på väg att skaffa kärnvapen kom först efter att en opinionsundersökning visat att amerikanerna tyckte att det var det mest övertygande skälet.[206]

USA byggde också upp en allians som var tillräckligt bred för att få igenom en krigsresolution i säkerhetsrådet.[208] eller att USA upphörde att kritisera en del länders brott mot de mänskliga rättigheterna.[210] och efter påtryckningar från Washington fick de liknande förmåner också från Tyskland, Japan och Saudiarabien.[212]

Den 29 november fattade så säkerhetsrådet beslutet att ge sina medlemsstater tillstånd att använda "alla nödvändiga medel" för att tvinga ut Irak ur Kuwait, om de inte frivilligt drog sig tillbaka före den 15 januari 1991. [215] Så långt räckte inte USA:s påtryckningar. Men resolutionen var ändå fullt tillräcklig för att inleda ett krig, och när det väl var i gång kunde det utvidgas utan alltför högljudda protester.

För det lilla och fattiga landet Yemen, som dristat sig till att tillsammans med Kuba rösta mot resolutionen, blev det istället till att smaka på piskan.[218] Tre dagar senare hade ett amerikanskt biståndsprogram till dem på 70 miljoner dollar stoppats. Plötsligt hade Yemen problem med Världsbanken och IMF, och Saudiarabien utvisade 800 000 yemenitiska arbetare.[220]

Kuwait passade inte särskilt bra i bilden av den "fria världens" kamp mot Saddam Hussein. Såväl före som efter Gulfkriget var Kuwait en utpräglad diktatur som systematiskt torterade sin egen befolkning.[222] Landet styrdes av en enda familj, som hade lagt ner parlamentet 1986.[224] Direkt efter att regimen återinsatts lät de dessutom avrätta ett antal företrädare för en växande demokratirörelse i landet.[226] som det var svårt att tillskriva särskilt höga ambitioner i försvaret av de mänskliga rättigheter.

Inte heller folkrättsargumenten var helt övertygande, åtminstone inte när de kom från Vita Huset. Irak hade visserligen rakt av brutit mot förbudet mot aggressionskrig, och det knappt ens med några ursäkter - men det var de inte ensamma om. Det här var inte ens ett år efter USA:s invasion av Panama, där Washington hade brutit mot samma internationella lagar som Bagdadregimen bröt mot med invasionen av Kuwait. Deras marinkår kan dessutom ha dödat fler panamaner i det anfallet än den irakiska armén dödade kuwaitier.

Alla USA:s fem försvarsgrenar låg på för att få vara med i den militära uppbyggnaden. Till och med reservstyrkorna var på plats i Mellanöstern.[230] Det här var strax efter Sovjetunionens sammanbrott, och "fredshotet" som vissa uttryckte det hängde tungt över såväl militären som vapenindustrin. Det var stora summor som stod på spel. En stor del av retoriken kring USA:s ständiga upprustning hade byggts upp kring kommunistskräcken. Saddam Hussein blev ett utmärkt argument för att hålla uppe militärutgifterna.

Det fanns egentligen bara ett allvarligt hinder: att en förhandlingslösning inte alls var omöjlig. Saddam Hussein är trots allt inte någon dreglande vettvilling, utan en fullt rationell diktator. Direkt efter invasionen stod det klart att USA planerade att anfalla, och det fanns all anledning för hans regim att försöka hitta en väg ut ur hela situationen.

Så Irak försökte inleda förhandlingar. Redan i augusti lät regimen förstå att den var villig att dra sig tillbaka om de sanktioner som införts hävdes, frågan om oljepriserna löstes och de fick ensamrätt till oljefälten vid Rumaila och garanterades tillträde till Persiska viken. Det amerikanska utrikesdepartementet förnekade till en början kategoriskt att det överhuvudtaget hade funnits något sådant förslag.[234]

Även efter krigsresolutionen i november fanns det öppningar för en fredlig lösning. I december drog regimen upp en ny gräns upp mellan Irak och Kuwait, ett tydligt tecken på att man var beredd att avsluta ockupationen, och de sista utlänningar som fanns kvar i Irak släpptes.[237] Tidningen Fortune skrev uppskattande att

Presidenten och hans män jobbade övertid för att krossa frilansande fredsstiftare i arabvärlden, Frankrike och Sovjetunionen, vilka hotade att rädda ansiktet på Saddam och hjälpa honom ur den låda som Bush höll på att bygga. Om och om igen upprepade Bush mantrat: inga förhandlingar, inga uppgörelser, inget räddande av ansikten, inga belöningar och i synnerhet ingen koppling till en palestinsk fredskonferens.

Det var inte menat som kritik.[240]

Den 11 januari sade arabiska diplomater vid FN att de fått flera rapporter om att regimen i Irak förberedde ett sista erbjudande om att dra sig tillbaka, men skulle vänta en eller två dagar efter FN:s deadline för att visa att de inte lät sig skrämmas. Det återstod bara två villkor: att Irak inte skulle anfallas, och att en internationell konferens skulle hållas där gränstvisten med Kuwait och Palestinafrågan skulle behandlas.

Trots det vidhöll USA sin linje. Utrikesminister Baker slog fast att Saddam Hussein skulle "falla över kanten vid midnatt den 15 januari". I verkligheten var det betydligt fler än diktatorn som skulle falla över den kanten.

Den 15 januari 1991 gick säkerhetsrådets tidsfrist ut.[244]