Unscom

I april 1991 antog FN:s säkerhetsråd resolution 687, där det slås fast att Irak ska låta sina massförstörelsevapen och långdistansmissiler avrustas under internationellt överinseende[644] Ett par dagar efter att den antagits accepterades den av Irak, och de lämnade över en lista över en del kemiska vapen och missiler.

Vapeninspektörerna i Unscom inledde sitt arbete på plats i juni 1991, och under de följande åren förstördes både produktionsanläggningar och stora mängder lagrade vapen.[647] Men Unscom var framgångsrika: redan 1992 kunde de rapportera att de förstört hela programmet för långdistansmissiler.

Irak hade en omfattande produktion av flera sorters kemiska vapen, däribland såväl senapsgas som nervgaserna sarin och tabun. Dessutom producerade de en särskilt dödlig form av nervgas känd som VX[650] Under sina år i Irak förstörde Unscom såväl fabrikerna som den tekniska utrustningen för varje del av kemstridsmedelsprogrammet, och det stora flertalet av de vapen som fanns i lager.[652]

En av de som argumenterat hårdast mot den sittande Bushregeringens retorik om Iraks massförstörelsevapen är en av cheferna från Unscom, amerikanen Scott Ritter.[655] Dels skulle de behöva köpa in komplicerad teknisk utrustning, vilket underrättelsetjänsterna i väst inte skulle ha några problem att upptäcka. Dels avger tillverkningen av kemiska vapen gasutsläpp som också skulle avslöja regimen. Ritters slutsats är att om Irak hade återupptagit produktionen, hade regeringarna i väst haft bevis för det.

Programmet för biologiska vapen demonterades också. Till en början hade Irak förnekat att något sådant program överhuvudtaget existerade, men också det blev de allt eftersom tvungna att erkänna. [658]

Farbikerna och utrustningen för att tillverka biologiska vapen förstördes. Det visade sig i och för sig svårt att veta hur mycket biologiska vapen Irak hade producerat, men även under ideala omständigheterna har de inte mer än tre års livslängd.[661]

Irak hade försökt utveckla en atombomb innan 1990, men misslyckats.[664]

USA har gång på gång markerat att de inte är beredda att häva sanktionerna, oberoende av hur vapeninspektörernas arbete går. "Vi är inte intresserade av att se någon uppmjukning av sanktionerna så länge Saddam Hussein sitter vid makten" sade till exempel dåvarande utrikesministern James Baker redan i maj 1991.[666]

Vi är inte överens med de nationer som menar att sanktionerna ska hävas om Irak uppfyller sina skyldigheter beträffande massförstörelsevapen. Vår uppfattning, som är orubblig, är att Irak måste bevisa sina fredliga intentioner ... Och bevisen för att Saddam Husseins intentioner aldrig kommer att vara fredliga är överväldigande.

Hon sade också att USA skulle stödja sanktionerna "så länge det behövs" för att få in en "efterträdande regim".

Går man tillbaka till resolution 687, visar det sig att det finns otydligheter i precis vilka krav som ställs för att sanktionerna ska hävas. I paragraf 22 framstår det som att oljeförsäljningen från Irak ska kunna återupptas när de krav som handlar om massförstörelsevapen är uppfyllda. Frankrike och Ryssland ville se en tydlig nedtrappning av sanktionerna allt eftersom nedmonteringen av massförstörelsevapen fortsatte. Men på paragraf 21 i samma resolution verkar det som att oljeexporten inte ska återupptas förrän Irak har uppfyllt kraven i “alla relevanta FN-resolutioner". USA och Storbritannien driver linjen att det också gäller resolution 688, som handlar om förtrycket av kurder och shiamuslimer, trots att den inte hade antagits när resolution 687 lades fast.

En annan intressant del av resolution 687 är paragraf 14, där säkerhetsrådet kräver regional nedrustning. Där har USA inte varit lika nitiska, utan fortsatt att förse länderna i Mellanöstern med militärutrustning.[671] Dessutom innehåller resolutionen en uppmaning till att skapa en "massförstörelsevapenfri" zon i hela Mellanöstern,[673]