Vem bestämmer över tillväxten?
Precis som med de flesta politiska frågor diskuterar dagspressen gärna tillväxt som om vi levde i ett idealt samhälle. Man utgår från att vi alla är ganska så överens om åt vilket håll vi ska, frågan är bara på vilket sätt. Att vi alla sitter i samma båt.
  Börjar man där, så är det svårt att komma någon vart. Det är svårt att förstå varför inte miljöfrågorna lika gärna kan läggas över på ett antal kompetenta medborgare. För att ta steget vidare krävs ett enkelt grepp: att diskutera intressekonflikter.

Tillväxten har för- och nackdelar för oss människor. Å ena sidan är det praktiskt att åka bil, eller att få ha engångssprutor i sjukvården. Å andra sidan vill vi inte förstöra våra möjligheter att leva här också i framtiden. Så långt är det uppenbart.
  För ett företag ser det annorlunda ut. Ett företag tjänar mer pengar ju mer det producerar, och ska inte ha några andra mål än att göra vinst. För SAF finns bara en sak som kan gå före ökad tillväxt; fördelningen av samma tillväxt. Men så länge ekonomin inte "överhettas" - d v s att arbetslösheten sjunker för mycket för att fylla sin funktion som lönepressare - vill storföretagen trycka ner gaspedalen så långt det bara går.

Här har vi alltså grundproblemet: Å ena sidan en folklig kluvenhet om tillväxt, där det är nödvändigt att ställa sig frågor om hur mycket vi vill arbeta eller vilken produktion som gör mer skada än nytta. Å andra sidan direktörer och ideologer som hela tiden pressas till att kräva högre och högre tillväxt. För dem kommer miljöfrågorna aldrig upp på dagordningen.
  Det här präglar miljödebatten, på samma sätt som det präglar hela samhället. Delar av de folkliga rörelserna slår över i en beklämmande nostalgi över det förlorade bondesamhället så att röda knutar blir synonymt med miljövänligt. Smått religiösa föreställningar där Naturen är rättesnöret och människan skurk får fäste i miljöretoriken. Eftersom högern alltid drar hårt åt ena hållet blir det dragkamp snarare än sansad diskussion.

Nu invänder samhällsmedborgaren pliktskyldigast, tjänar inte dagens företag sina pengar just på att producera miljövänligt? Är vi inte redan, smått automatiskt, på väg åt rätt håll? För visst vore det skönt att kunna rädda världen men samtidigt slippa ta konflikt. Men den idén måste tas ner på marken om vi ska göra något åt miljöförstöringen på allvar.

Krav-stämpeln Ett sätt att se de absurda vändningarna miljöpolitiken tar i ett samhälle där vi vill besluta demokratiskt samtidigt som det är OK att ett fåtal styr produktionen, är att titta på KRAV-märkningen. Antag att vi just kommit på att ett sätt att producera bananer på är betydligt mer miljöfarligt än ett annat. Det är visserligen enklare att göra på det första sättet, men i längden leder det till stora kostnader i form av miljöproblem.
  För att övergå från den ena produktionen till den andra skulle vi då t ex kunna beskatta de bananer som producerats miljöfarligt, så att priset på dem närmar sig den faktiska kostnaden för att producera dem. På det sättet skulle folk hellre köpa miljövänligt, och produktionen skulle ställas om.
  Men det här samhället är ett samhälle i konflikt. De som äger bananplantagerna behöver inte ta miljökostnaderna idag, och vill inte ta dem imorgon heller. Hur möta kritiken? Jo, se till att få över fokus på någon annan. Till exempel de som köper bananer.
  De mer miljövänliga bananerna får små klisterlappar med grön märkning. Men eftersom det fortfarande är gratis att förstöra miljön så är förstås de miljöfarliga bananerna billigare. Särskilt som de nya bananerna, lanserade med argumentet att de är värda ett högt pris, är ett ypperligt tillfälle för affärerna att öka sina marginaler.
  För att folk trots detta ska köpa de nya bananerna dras det igång en hejdundrande skuldbeläggning som går ut på att döma folk för att de köper fel saker. Inga förluster för bananföretagen, inget prat om makt och ägande.

I frånvaro av demokrati tvingas vi falla tillbaka till konsumentmakt. Men den som nöjer sig där och slutar prata om makt och ägande kommer aldrig kunna avskaffa det systematiska överutnyttjandet av naturen.

Åtta skäl Kapitalet står ivägen för miljöarbetet. Inte i enstaka fall, utan systematiskt. Den miljörörelse som inte ser det, kommer till slut att vika på punkt efter punkt och välja en följsam linje. Det är ju trots allt mycket enklare att få igenom KRAV-märkning än förbud av DDT.

För det första: Kapitalet tycker inte om förändringar. Stabilitet är ett nyckelord för att förstå varför vissa investeringar är mer attraktiva än andra. Även om det skulle gå att ersätta kärnkraften med billig el - varför chansa?

För det andra: Kapitalet reagerar aldrig självt på miljöproblemen. Ett vettigt samhälle skulle se till att varje producent själv letade reda på vilken miljöpåverkan de hade och ändrade på det.

För det tredje: Kapitalet följer inte de beslut som fattats. Man anställer jurister som försöker hitta kryphål i varje lag eller flyttar fabriken till länder med sämre lagstiftning.

För det fjärde: Kapitalet sprider inte information. T ex kan man färga samma gamla förpackning i ekobrun istället för chockrosa så länge inte konsumenterna själva tar reda på hur det ligger till.

För det femte: Kapitalet slösar med miljöutrymme precis som man slösar med arbetskraft. Ett bra exempel är reklamen, som förutom att störa i TV-rutan dessutom kostar över 30 miljarder om året, bara i Sverige - och tar enormt mycket miljöutrymme. Utan att fylla några som helst mänskliga behov.

För det sjätte: Kapitalet sätter dagordning. Företagsklimatet är en större fråga än miljön av det enkla skälet att tidningsägare sätter sina vinster högst.

För det sjunde: Kapitalet bygger upp felaktiga föreställningar om miljöproblemen. Kom ihåg den bilkampanj som gick ut på att folk skulle köpa fler bilar för att hjälpa till i miljöarbetet.

För det åttonde: Kapitalet stimulerar fram fler miljöfarliga behov. Utan reklamens utseendefixering skulle det inte gå åt lika mycket mascara. Utan krav på att vara högstatus skulle det köras miljövänligare bilar.

Slutsats Slutsatsen av det här är enkel: för att förstå hur debatten går om tillväxt och miljöutrymme måste man börja i det enkla: Det finns en konflikt i samhället.
  Tillväxt är tvetydigt för oss, men entydigt för kapitalet. Det är i den konflikten, vem som får bestämma, som miljöfrågorna avgörs.
  ARTIKLAR

Ekonomi:
Brödrostarna
Hyckleriet
Skuldkrisen
Marknadsekonomi
Bra för Sverige?
Amartya Sen
Skattesänkarna
Nedskärningarna
Tillväxt
Tre mot EMU