Tio skäl till att marknadsekonomin inte är effektiv
1. Arbetslöshet I Sverige idag nekar vi 13% av arbetskraften att gå till jobbet. Inte så att de inte vill, men det ekonomiska systemet tillåter det inte. Man säger att det inte finns någon efterfrågan på deras arbete. Samtidigt finns det inte personal till skolorna. Samtidigt har ungdomar inte råd att flytta hemifrån. Samtidigt jobbar folk övertid för att inte få focken.
  Värde skapar man genom att arbeta; om 13% inte arbetar så betyder det att 13% av de varor och tjänster vi skulle kunna producera aldrig produceras. Hur man än vrider och vänder på det går det inte att komma ifrån: Det är slöseri. Det ekonomiska systemet schabblar bort vår produktion.
  "Arbetslöshet" som fenomen fanns inte förrän på 1800-talet. Nog hade slavarna i Egypten jobb alltid, och de torparna i Sveriges medeltid likaså. Men i och med kapitalismens framväxt fick man en ny sorts kriser, varken orsakade av översvämmningar, missväxt eller krig; de s k överproduktionskriserna (eller underkonsumtionskriser, vilket man nu föredrar). Och precis som prästerna en gång fick folk att tro att pesten kom för deras synder, lurar dagens ekonomer i folk att lågkonjunkturen är den offentliga sektorns fel.

2. Orättvisor Att en massa människor får jobba väldigt hårt utan att ens få mat för dagen, medan ett fåtal håvar in aktievinster bara för att de äger är en s k orättvisa. Mot en orättvisa reagerar folk på ett av två sätt; antingen försöker de bekämpa den eller så påstår de att den inte går att göra något åt. Ofta säger de då att orättvisorna måste finnas för att samhället ska vara effektivt.
  Vi andra skulle kunna tycka att det t ex vore mer effektivt att folk jobbade med att undervisa i skolorna än att bygga Porschebilar, så att man skulle kunna slippa sitta 30 elever framför samma kateder. Men eftersom skolorna inte har några pengar, till skillnad från sportbilsköparna, så finns det ingen efterfrågan på lärare. Det betyder förstås inte att lärarna inte behövs mer än sportbilsbyggarna. Det betyder bara att sportbilar är bra för vissa, att lärare är bra för andra och att vissa har mer att säga till om än andra. Och att vissas behov därför kommer att fyllas istället för andras.
  Låt oss pröva teorin i verkligheten: Ensamma mammor efterfrågar inte dagisplatser. Direktörer efterfrågar stripteasedansöser. Högstadieelever efterfrågar inte fritidsgårdar. Studierektorer efterfrågar konferensresor till Bryssel. Djursholms elever efterfrågar datorer i skolans korridorer, medan elever i Alby inte gör det.
  Att lärare och sjukvård är sådant som möjliggör produktion till skillnad från sportbilar, det bekymrar inte borgarna. Det ligger inte i deras intresse. Att fler kan ha nytta av fritidsgårdar än studierektorns konferensresa faller honom inte in. Han är ju ändå studierektor.

3. Svält Att fyrtio tusen barn under fem år dör varje dag av svält och svältrelaterade sjukdomar är inte effektivt. Speciellt inte som man på samma gång producerar mat så att det skulle räcka för allas fulla näringsintag. Var tar den maten vägen?
  Jo, i Grekland kan man t ex hitta enorma dalar med apelsiner i. Noggranna tjänstemän noterar hur många lastbilar apelsiner respektive odlare stjälper ner i dalen. För att inte världsmarknadspriserna ska sjunka måste man begränsa tillgången; apelsinerna utöver en viss kvot får varken säljas eller ges bort. På samma gång rapporterar man in utbredd C-vitaminbrist i Ryssland, dit man lätt skulle kunna frakta dem.
  Katter i västvärlden får kött, men inte bönder i Sydostasien eftersom katter i västvärlden efterfrågar kött. Dock; om bönderna i Sydostasien fick köttet istället skulle de inte bara få ett värdigare liv; de skulle kunna arbeta mer också. Det vore helt enkelt mer effektivt. Men det vore inte bra för livsmedelsföretagen.

4. Nedskärningar Det är inte företagen, utan de som arbetar på företagen som idag betalar "saneringen" av statsfinanserna. Om de skulle tvingas betala vad de har ställt till med skulle flera av dem flytta. Något de själva förstås inte är sena att påpeka, och gärna överdriva en smula. Hotet om flyttade investeringar är helt avgörande för att företagens rekordvinster ska hamna i ägarnas fickor och inte betala välfärd åt fler än de som redan har.
  På så sätt kan den internationella kapitalismen trycka dit länder som får för sig att försöka bygga sociala skyddsnät, fri sjukvård, bra skolor, barn- och studiebidrag eller annat som är bra för oss men dåligt för företagen. Så mycket som möjligt ska ägas privat; inte för att det skulle vara effektivare utan för att det är först då det går att tjäna pengar på. Och kan man inte sälja ut statliga företag kan man alltid dra ner på den offentliga sektorns resurser, så att de rika istället börjar gå till privatläkare, pensionsspara och sätta sina barn i privatskolor.

5. Stordriftsfördelar Att göra saker i stor skala innebär i många branscher att man kan spara pengar. Istället för att ha två uppsättningar bilar, Postens och Citymails, som kör ut posten i Stockholm skulle det räcka med en. Istället för att smälla upp tre telemaster bredvid varandra, ett för varje mobilteleföretag, kring alla tätorter skulle det räcka med ett nät. Istället för att alla läkemedelsföretag ska forska själva efter samma mediciner, skulle forskarna kunna hjälpas åt.
  Att produktionen är uppdelad på flera olika enheter, som inte får samarbeta med varandra, gör naturligtvis att det utförs en väldig massa dubbelarbete. Ett typexempel är den amerikanska sjukvården, som är i princip helt privatägd; den visar sig i varje undersökning ge sämre service än den svenska, men till ett högre pris. Eller ta en titt på svensk ekonomi; i den offentliga sektorn är 10 procent av de anställda administratörer, i privata företag är snittet 20 procent. Varje företag bygger upp en ny byråkratisk apparat, istället för att samsas om en i varje bransch.
  Flera företag på marknader med stordriftsfördelar är inte produktionsmässigt effektivt, eftersom allt dubbelarbete driver upp kostnaderna i onödan. Men vad händer när ett privat företag är själv på marknaden? Jo, då har det uppstått ett s k

6 .Monopol Ett företag har slagit ut de andra, och regerar ensamt över konsumenterna. Microsoft är ett bra exempel; Apple är de enda egentliga konkurrenterna med sina Macintosh-datorer, men är väldigt, väldigt små i jämförelse. Därför kan Microsoft ta ut priser som är skyhögt över kostnaderna för sina produkter - konsumenterna har ju i praktiken inget val. En del som skulle ha köpt om priserna hade varit normala har inte råd, och produktionen minskar - man tillverkar alltså inte datorer till alla som borde ha! Man säljer lite färre, men tjänar desto mer på varje vara.
  Monopolen är inga undantag i en marknadsekonomi, utan ett naturligt resultat av att man lämnar ekonomin åt finanshajarna. Att stora företag slår ut små, eller att företag går ihop för att bilda monopol istället för att konkurrera, är regel i marknadsekonomin. De 600 största multinationella företagen kontrollerar idag hälften av världens industriproduktion, och många av dem, som t ex Shell eller General Motors, är ekonomiskt räknat i samma storleksklass som Sverige.
  Ett monopolföretag har utför inget dubbelarbete - men sätter ineffektiva priser. Man tillverkar för få varor eftersom man siktar på vinst och inte på det bästa för samhället. Som jämförelse kan man ta Systembolaget; ett statligt monopol som inte vinstmaximerar. Eftersom man varken ägnar sig åt dubbelarbete eller försöker skinna sina kunder på pengar så har man bra service, världens största sortiment och samtidigt bland världens lägsta priser - om man räknar bort de höga alkoholskatterna förstås.

7. Reklam 5% av det du betalar i affären går åt till reklam. Marknadsföring kostar över 30 miljarder per år - nästan lika mycket som det svenska försvaret (och det är inga småsummor, det). Alltså: istället för att jobba med något nyttigt ägnar sig en väldig massa människor åt att klura på reklamslogans, trycka fyrfärgsbroshyrer och klistra upp affischer. Ett organiserat lurendrejeri, vars enda mening är att öka företagens monopolfördelar.
  Förutom det kan man också fråga sig hur effektivt det är att avbryta långfilmer och radiosändningar en gång i kvarten för att sända fördummande reklamsmörja. Hur många blir egentligen gladare av det?
  Och hur mycket gladare blir samhället i stort när reklamhetsen får folks liv att centreras kring köpandet av varor? Hur mycket anorexia och hetsätning skapar inte kombinationen av trådsmala fotomodeller och chipsreklam? Och hur mycket individualitet finns kvar när Folkpartiets fått all massmedia finansieras med reklamintäkter?

8. Inbyggt slitage Stereoapparater byggs idag medvetet för att inte hålla längre än ett par år. Det är varken konstigt eller effektivt; det är marknadsekonomin i sitt esse.

9. Miljöproblem Företagen har under åren lyckats variera sin repoertoar av lösningar på miljöproblemen förvånansvärt mycket. Den generella regeln är att 1. inte låtsas som någonting och hoppas att ingen bryr sig, 2. övergå till att bestämt hävda att det alls finns något problem, 3. hota med nedläggning och förlorade jobb om man försöker göra någonting åt saken, 4. anställa en jurist som letar kryphål i miljöbestämmelserna, 5. flytta produktionen till Estland och 6. sätta gröna miljömärken på produkten samt höja priset. Inte för att saker och ting blir bättre för det, men då tjänar man iallafall pengar.

10. SAF SAF står för Svenska ArbetsgivarFöreningen. Det är storföretagens intresseorganisation i Sverige, som naturligtvis rör sig med riktigt stora pengar. SAF står bakom projekt som Skattebetalarnas Förening, Unga Aktiesparare och de skolböcker med högerpropaganda som de delar ut gratis nu när de sett till så att skolan inte har några pengar kvar. De satsar mer pengar än alla de politiska partierna tillsammans varje val för att borgarna ska komma till makten.
  Man skulle kunna säga att Wallenberg efterfrågar en nedskärningsregering under Carl Bildt. Att Stefan Persson (H&M) efterfrågar skattelättnader för sin förmögenhet på 19 miljarder kronor. Att Jan Stenbeck efterfrågar en utförsäljning av statliga TV-kanaler. Att Shell efterfrågade en fejkad rättegång och sedan hängning av den för dem obekväme författaren Ken Saro-Viwa i Nigeria. Att det tyska storkapitalet efterfrågade en Hitler på 30-talet.
  Och det stämmer. Vad som inte stämmer är att deras vilja skulle vara detsamma som det som är 'bra för alla'. Saker och ting är inte bra eller dåliga för samhället i sin helhet. Saker och ting är bra för vissa och dåliga för andra. Att folk tror att kapitalismen är effektiv är bra för vissa men dåligt för andra. Att folk tror att Carl Bildts tillbaka till 30-talet-politik är enda vägen framåt är bra för vissa och dåligt för andra. Det gäller bara för dig att lista ut i vilken grupp du hör hemma: Vissa eller Andra.

  ARTIKLAR

Ekonomi:
Brödrostarna
Hyckleriet
Skuldkrisen
Marknadsekonomi
Bra för Sverige?
Amartya Sen
Skattesänkarna
Nedskärningarna
Tillväxt
Tre mot EMU