Amartya Sen
Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap, det som brukar kallas Nobelpriset i ekonomi, gick år 1998 till den indiske professorn Amartya Sen. Sen är mest känd för sin forskning kring svältkatastrofer och fattigdom i utvecklingsländerna. Han var professor i ekonomi och filosofi vid Harvard University, tills han i år övergick till Trinity College i Cambridge.
  Priset delades ut första gången 1970, och brukar annars gå till mer nyliberalt inriktade ekonomer. Förra årets pris gick t ex till Robert Merton och Myron Schyles, som byggde upp riskmodeller för optionsaffärer. Deras eget bolag har så här ett år senare gått i konkurs efter spekulationer med samma modeller, och man kan ana att Kungliga Vetenskapsakademien funnit sig nödgade att balansera sitt förra beslut med något mer socialt inriktat. Priset har kritiserats för att ge ekonomin en vetenskaplig status den inte motsvarar.
  Amartya Sens forskning kan delas upp i tre huvudområden; teorier om kollektiva beslut, mått på välfärd och analyser av svältkatastrofer. Ofta kombinerar han nationalekonomi med filosofi, och poängterar gärna vikten av etiska ställningstaganden om vad vi vill att ekonomin ska åstakomma. Det skiljer honom från den gängse ekonomiska teorin, där ekonomerna sägs stå utanför etiska beslut och bara föreslår medel för att komma till ett givet mål.
  Teorierna om kollektiva beslut rör sig kring problem som hur och när majoritetsprincipen ska tillämpas, hur individuella rättigheter förhåller sig till och krockar med kollektiva beslut och vilka mål man vill att ett beslutssystem ska leda till. Sen tar ställning för en etik där olika individers nytta kan och bör jämföras med varandra. Detta kan förstås tyckas väldigt grundläggande, men det är ungefär där debatten har legat de senaste decennierna.

För att jämföra resultatet av olika länders ekonomiska politik har Sen byggt upp fattigdomsindex och kriterier för välfärd som bl a har stått till grund för FNs Human Development Index. Fokus ligger på de allra fattigaste; det s k Sen-indexet visar t ex andelen av befolkningen som har inkomster mindre än hälften av medianinkomsten i ett land. Ett sådant index har sina sidor; finansdepartementet gjorde strax efter utnämningen ett Sen-index för Sverige under 90-talet. Resultatet var att inga försämringar hade skett, vilket i tidningarna redovisades som att fattigdomen inte hade ökat.
  Resultatet beror framförallt på att indexet jämför hur många som är mycket fattigare än den vanlige löntagaren. Om reallönerna sjunker för de allra flesta drabbas förstås de som har det allra värst hårdast, men det syns överhuvudtaget inte i undersökningen. Det kan fortfarande mycket väl vara lika många som tjänar hälften av den genomsnittliga lönen. Sen-indexet skulle faktiskt öka för Sverige om LO-medlemmarna fick drastiska lönesänkningar, givet att de som har det allra värst inte fick det så mycket sämre. Hur mycket höginkomsttagarna tjänar spelar ingen roll alls.
  Det finns dock mycket vettiga och verklighetsnära poänger hos Amartya Sen som gör att hans kritik brukar träffa rätt. Grunden för vad han vill kalla välstånd vilar t ex inte enbart på rent ekonomiska faktorer, utan han pratar hellre om människors faktiska handlingsmöjligheter. Det gör att frågor som analfabetism och hälsa kommer i centrum, och hänger också ihop med en betoning på den praktiska demokratin.
  Svältkatastrofer kan enligt Amartya Sen sällan eller aldrig kan förklaras med brist på mat; hungersnöd har uppstått utan att tillgången på mat alls har minskat, och i länder som samtidigt har exporterat livsmedel. Vad det handlar om är människors faktiska handlingsmöjligheter, om folk har råd att köpa mat eller inte.
  Ta hungersnöden i Bangladesh 1974. Sens resonemang ser ut så här: Översvämningarna i landet ledde till att matpriserna höjdes kraftigt, och samtidigt att det anställdes färre lantbruksarbetare eftersom stora delar av skörden ändå inte kunde bärgas. Det ledde till att många helt stod utan inkomst, och att lönerna sjönk för andra lantaarbetare - och det var just bland dem svälten var som värst.

Amartya Sens förslag till lösningar lägger mycket större vikt vid maktförhållanden än andra ekonomer; åtminstone vid makten över staten. De formella strukturerna räcker inte, utan det måste också till folklig, politisk aktivism. Han använder ordet politisering, som i svensk debatt är ett skällsord från högern, i positiv bemärkelse: för att nå framsteg måste vi politisera sånt som hälsovården och fördelningen av jorden.
  Det finns också ett tydligt kvinnoperspektiv i hans forskning. Ju mer kvinnorna har att säga till om desto lägre barnadödlighet, desto lägre analfabetism och desto lägre födelsetal. Att kvinnor i u-länder har egna inkomster beskrivs som centralt för såväl deras självständighet som deras livslängd.
  Den politiska inriktningen i Sens forskning är helt klart vänstervriden i den mer allmänna bemärkelsen; han har ett tydligt socialt patos, och lägger tyngden vid jämlikhetsfrågor och det konkreta arbetet för att göra något år fattigdomen. Däremot är maktperspektivet ganska begränsat; det finns t ex ingen fokusering på sambandet mellan fattigdom, fackföreningar och överklassens intresse av att sänka lönerna. Inte heller kopplas kritiken av IMF och Världsbanken till de ekonomiska intressena hos västerländska storföretag och banker. Det etiska ställningstagandet, vad som i en ideal värld borde göras, skymmer lätt en konkret analys av orsakerna till att det förs en politik som bara förstärker fattigdomen ytterligare.

För den som vill läsa mer Amartya sen i original gav SNS Förlag ut hans "Etik och ekonomi" på svenska 1995. Han återfinns också i antologin "Idéer om rättvisa", Rabénförlagen 1993.
  ARTIKLAR

Ekonomi:
Brödrostarna
Hyckleriet
Skuldkrisen
Marknadsekonomi
Bra för Sverige?
Amartya Sen
Skattesänkarna
Nedskärningarna
Tillväxt
Tre mot EMU