Löneförhandlingar och perspektiv

Affärsvärlden, veckan innan valet:
"Samtidigt som vänsterpartiet är mer expansivt än något annat parti har man inga konkreta förslag till åtgärder för att minska risken för höga lönekrav i nästa förhandlingsomgång."

Vi är inte vilket parti som helst. Vi är det parti som konsekvent ställer sig på vanligt folks sida i den ständiga konflikten med storföretagen och deras ägare. Just att välja sida, att aldrig falla till föga för idén om att vi alla skulle sitta i samma båt, är styrkan i såväl arbetarrörelsen som den feministiska kampen. Det är det vägvalet jag vill argumentera för i den här artikeln.
  Jonas Olofsson ger i förra numret av Vänsterpress, under rubriken "Tre förslag som skapar fler jobb", en ekonomisk verklighetsbeskrivning som jag överhuvudtaget inte vill ställa upp på. Det handlar framförallt om synen på arbetslösheten.
  Ska vi stå på vanliga människors sida måste vi också ha andra idéer än t ex de flesta ekonomer om vad politik handlar om. Politik handlar om kamp mellan olika intressen. Det är mycket praktiskt.


Ett exempel Ett exempel: Anne Wibble blev finansminister 1991-94 för att hennes parti, Folkpartiet, stöds av SAF och 70% av dagspressen. Hennes politik innebar att det under 1990-1995 avskedades 299 000 människor i offentlig sektor, för att i fortsättningen betalas inte mindre, utan lika mycket pengar bara i direkta kostnader för A-kassa, ökade bidrag och arbetsmarknadsutbildningar. Lika mycket pengar.
  Varför genomför man en sådan politik? Jo, för att arbetslöshet är bra för just de som äger dagspress och storföretag. Den får fart på folk på varenda arbetsplats. Övertiden, betald och obetald, har ökat under hela 90-talet. Likaså stressen. Folk håller munnen stängd. Och viktigast: lönekraven blir lägre.
  Av det som de anställda jobbar ihop i företagen får de en del i lön, en annan del går till företagsägarna i vinst. Hur mycket som ska gå åt vilket håll är den ständiga förhandlingsfrågan. Hög arbetslöshet höjer vinsten på lönernas bekostnad. Idag är löneandelen tillbaka på 1875 års nivå.
  SAF sponsrar Moderaterna och Folkpartiet för att deras politik leder till att lönerna pressas tillbaka. Högerns grundval är just att försämra de fackliga rättigheterna, att sänka lönerna - och därför att upprätthålla arbetslösheten. Anne Wibble blev senare chefsekonom för Industriförbundet.

Vill alla samma sak? Olofsson missar därför skillnaden mellan ord och handling när han skriver att högerns syfte är att öka intresset för nyföretagande. Småföretagen används som front för att driva igenom krav som framförallt leder till än högre vinster åt de stora och medelstora företagen. Syftet är inte heller att öka 'effektiviteten' i själva arbetssökandet. Det är att de arbetslösa ska fylla sin funktion som lönepressare så effektivt som möjligt, bl a genom att pressas till att ta vilket jobb som än erbjuds. Och framförallt, syftet är inte att "sysselsättningen ska öka genom ett bättre företagsklimat", utan tvärtom att skapa ett bättre 'företagsklimat' genom att hålla sysselsättningsgraden nere.
  Vad Olofsson utgår ifrån här är att alla i samhället vill samma sak, och att politik är diskussionen om hur man bäst ska gå till väga. En sådan verklighetssyn kan aldrig förklara varför Anne Wibble sparkade folk i offentlig sektor. Inte heller varför de inte återanställs.
  Men utifrån en sådan verklighetssyn blir det också självklart att gå vidare precis som Olofsson gör. Plötsligt måste vi försvara trygghet med att den är 'effektivt'. Plötsligt är massarbetslösheten ett resultat av en kris för 7 år sedan och några simpla 'missgrepp' från de styrande politikerna. Plötsligt ska staten börja lägga sig i lönebildningen (!), eftersom "Måttliga totala löneökningar ökar utrymmet för en expansiv ekonomisk politik".

Höga löner ger fler jobb Påståendet är fel. Höga löneökningar är i praktiken ett av de viktigaste resultaten av vår politik. Det leder inte bara till mer pengar i plånboken för vanligt folk, utan också till att storföretagens enorma vinster börjar användas till att anställa istället för att spekulera när folk börjar köpa mer.
  Att börja pysa luftbubblan på Stockholmsbörsen är också viktigt för att undvika en krasch av den typ vi såg 1991. Fastighetspriserna är högre idag än de var då, eftersom alla vinster måste placeras någonstans trots att folk lever så snålt att det inte är någon större idé för företagen att expandera. Vinsterna måste sjunka och lönerna måste öka.
  Men påståendet är inte bara fel, det utgår också från fel perspektiv. Vår uppgift är aldrig att 'balansera' parterna på arbetsmarknaden. Vi står i praktiken ensidigt bakom fackföreningsrörelsen i löneförhandlingarna, och det är bra. Den kritik vi ska föra mot facket ska handla just om att den idag inte konsekvent slåss för sina medlemmars intressen.

Praktisk solidaritet Att såga Marxs verklighetssyn är helt OK. Jag har aldrig haft en diskussion för och emot olika delar av arbetarrörelsens idéer som inte varit direkt uppfriskande. Problemet är att Olofsson hela tiden vägrar att överhuvudtaget förhålla sig ens till Marx, och bara struntar i alla hårda argument mot hans förslag som finns sedan gammalt. Marxismen är partiets teoretiska bas, och ska användas och diskuteras. Inte ignoreras.
  "Sysselsättningsfrågan handlar enligt min mening om solidaritet och delaktighet" skriver Olofsson i sitt sista stycke. Och visst, solidaritet handlar det om. Praktisk solidaritet i meningen att göra gemensam sak. Alla som drabbas av arbetslösheten - anställda åväl som arbetslösa - behöver ställa sig på samma sida mot de som tjänar stora pengar på den. För överklassens solidaritet med varandra i samma fråga kommer att fortsätta vara lika solid.
  Då och då i valrörelsen kom frågan: varför just vänsterpartiet? Det uppenbara svaret är att vi är det enda parti som uttryckligen säger att alla inte kommer att vinna på vår politik. Vi står alltid på vanligt folks sida mot Wallenberg och pojkarna. Jag hoppas att vi fortsätter att stärka det som grundtanke i det politiska arbetet.

  ARTIKLAR

Övriga:
Intressen
Solidaritet
Ansvar & skuld
Peter Singer
Radikalism - nej tack!
Feminism för killar
Guatemala 1954
Ordlista