Ansvar och skuldbeläggning

1. Ordet ansvar är ett nonsensord
Ordet ansvar har ingenting i en verklighetsanalys att göra. Det går helt enkelt inte att överföra till någon annan betydelse än det metafysiska: någonstans måste det finnas en själ eller högre princip som tar stryk. För att ställa frågan på sin spets: vad innebär det om jag nu inte "tar mitt ansvar"?
  Faktiskt; om jag inte "tar mitt ansvar" men en annan människa gör det, vad är då skillnaden mellan oss?

2. Det handlar om skuldbeläggning
Att ansvar är ett nonsensord i meningen att det logiskt sett saknar koppling till verkligheten betyder förstås inte att fenomenet med att folk pratar om ansvar saknar en sådan koppling. I så fall skulle det fenomenet inte finnas.
  Ett bättre ord för att analysera det fenomenet är skuldbeläggning. Skuldbeläggning är form av psykiskt våld som utövas i sociala sammanhang, men där man också kan få människor att utöva det mot sig själva.
  Den praktiska, mänskliga användningen av ordet ansvar kan t ex vara den när man i en arbetsgrupp säger att "Katrin, du ansvarar för att skriva den här texten till på tisdag". Meddelandet är att om inte Katrin har skrivit klart texten på tisdag, så kommer folk att rynka på ögonbrynen åt henne.
  Hot om skuldbeläggandet finns alltså som en praktisk, om än samtidigt smått osympatisk, del av de flesta av våra relationer.

3. Att påföra sig skuld är för förtryckta
Det ständiga skuldbeläggandet försvagar ens handlingskraft, och än värre är att det försvagar handlingskraften även hos de som finns i närheten. Den som skuldbelägger sig själv får också ett behov av att upprättelse genom att skuldbelägga andra.
  Tänk på alla gånger som du argumenterat med folk, och de sett de politiska förändringarna som oundvikliga för att istället prata om hur folk inte ger pengar till tiggare, att egoismen skulle ha brett ut sig etc. Vi har ända sedan vi var små lärt oss att fråga oss "Vad borde jag ha gjort?" eller tänka "Om jag inte varit så egoistisk..." istället för "Hur skapade samhället det här problemet?".
  För att förändra samhället åt vänster behövs det människor som agerar för sina egna intressen. Därför måste en socialistisk rörelse stötta människor, inklusive sig själva, och få bort det eviga skuldbeläggandet. Se till att folk tar plats!

4. Ansvaret är ofta inte definierat
Precis som man inte behöver vara pacifist för att kritisera militären finns det ingen anledning att blint kritisera varje fall av skuldbeläggning. Vi kan hoppas på en avlägsen människans frigörelse, där varken fysiskt eller psykiskt våld har någon plats, men knappast vägra vapen i varje situation.
  Olika sorters bestraffningssystem används mest överallt för att få människor att agera kollektivt. Det kan vara lagstadgat eller, som här, handla om informella regler. Ju större motsättning mellan den enskilda människans intresse och de målsättningar som ska uppnås, desto hårdare måste straffet vara. I de flesta länder har man dödstraff för desertörer i krig och utfrysning för mördare.
  Det går att använda skuldbeläggning för att uppnå vissa bestämda syften, men då måste man vara försiktig med vad man håller på med. Skuldbeläggning försvagar alltid människors förmåga att agera utifrån sig själva och kommer dessutom att få en del att lämna de sociala sammanhang där de skuldbeläggs, framförallt på sikt.
  Har Katrin skrivit sin text på tisdag morgon så skuldbeläggs hon inte - om man bara har varit tydlig.

5. Var tog de sociala relationerna vägen?
Ett annat problem med tanken om "ansvar" är att det inte går att kombinera med den människosyn som tar sin utgångspunkt i sociala relationer. Människor skapar sig själva i sina relationer med andra människor, och det är något helt annat än ansvarstanken som bygger på fasta punkter, på ideal.
  En socialistisk rörelse som betonar ordet "ansvar" slår också ett slag för idén att arbetarrörelsen bygger på ett antal ideal, och dessutom ideal som det tydligen behövs en process av skuldbeläggning för att folk ska följa, d v s ideal som strider mot våra direkta intressen.
  Så är det inte. Arbetarrörelsen bygger på solidaritet, d v s att vi ser att vi har gemensamma intressen och därför driver dem tillsammans. Egenintresset är en förutsättning för att prata om klassintresse. Solidaritet är inte ett ansvar, något man måste skrivas på näsan för att göra, utan bygger på medvetenhet om sin situation.
  Varje försök att omvandla solidariska relationer och strukturer - t ex A-kassan - till ansvarsrelationer - som t ex när man diskuterar det som ett problem att en del inte har särskilt mycket att vinna ekonomiskt på att ta jobb (vilket ju just är syftet) - är att börja blunda för det praktiska: maktfrågorna. Ett annat exempel är hur högern försöker krossa modellen med generell välfärd genom att moralisera om att det är de fattigaste som ska få hjälp.

En reservation
Jag är väl medveten om att jag förenklat en hel del. Bl a närmar sig den modell för skuldbeläggning som jag skisserat här ett synsätt där människor har givna målsättningar och agerar rationellt utifrån dem. Så är det förstås inte, men det behövs förenklingar och modeller för att förstå verkligheten.
  Det finns en klar parallell: det första steget mot att förstå klassamhället är att se det rationella i det: att vissa tjänar på arbetslöshet och nedskärningar. Först sedan, och utifrån det resonemanget, kan man sätta in t ex tanken att överklassens idéer och målsättningar påverkas av samhällets ideologiska utveckling.
  På samma sätt måste vi först se att moraliserandet har en rationell grund, särskilt i ett samhälle av förtryck. Sedan kan vi gå vidare till att diskutera uppmuntran, att växa med sina uppgifter o s v.

Slutsatsen är enkel: Synliggör och gör upp med skuldbeläggandet. Det måste drivas både i samhället, omkring oss och med oss själva. Det handlar om att folk ska ta plats.

  ARTIKLAR

Övriga:
Intressen
Solidaritet
Ansvar & skuld
Peter Singer
Radikalism - nej tack!
Feminism för killar
Guatemala 1954
Ordlista