Radikalism - nej tack!
Mörka skyskrapor? En tankegång som är ganska vanlig i vänstern är att behovet av en socialistisk rörelse kommer sig av försämringarna i samhället. En del av vår retorik har fastnat i en "katastrof 2000"-föreställning: att allt bara blir värre, och att det är det som är huvudargumentet för de krav vi ställer. Det gör att vi ibland har lite svårt att hantera framgångar, som till exempel de senaste årens ökade intresse för feminism. Missförstå mig inte: det har skett en hel del försämringar, men det kommer inte alltid att göra det.
  "Katastrof 2000"-idén hänger nära ihop med vad vi kan kalla "mörka skyskrapor"-idén: att allt är dåligt. För att motivera en vänsterpolitik målar vi gärna med den stora svarta penseln. Det tror jag är onödigt.

Framstegen lika viktiga Visst; vår uppgift är att peka ut problemen. Det är inte vi som kräver en glad snutt om nykläckta ankor sist i nyheterna. Men det här får inte slå över i att vi inte kan hantera tanken på att det också går bättre på en del sätt.
  Jämför den nattsvarta bilden av tjuvsamhället med er egen verklighet: stämmer den? Vi får inte ha en teori som inte utgår från våra erfarenheter, som blir ett samvete istället för ett verktyg för att förstå och förändra.
  Vi måste kunna hantera faktum som att arbetarklassen får en ökad styrka samtidigt med kapitalismens utveckling. Behovet av utbildad arbetskraft har gjort att fler kan skriva chefen på näsan. Det behövs mer intellektuellt arbete, och eftersom det är svårare att kontrollera uppifrån krävs det i de yrkena snarare morötter än piska.
  Det finns all anledning för folk att tvivla på ditt politiska förnuft om du alltid, alltid pratar försämringar och elände. De politiska framsteg arbetarrörelsen har gjort de senaste hundra åren är ett lika viktigt - om inte viktigare - argument för att vara vänster som de försämringar som skett.

Ramarna förändras Kapitalismen kan inte störtas utan reformer. Hur ska du och dina arbetskamrater kunna börja bestämma över arbetsplatsen om ni aldrig förut haft någonting att säga till om, varken i skolan eller på jobbet?
  Samma problem kommer med begreppet "reformer inom det kapitalistiska systemets ramar". För hur kan man genomföra reformer utan att det förändrar samhället? "Sist in-först ut" ifrågasätter inte kapitalismen formellt, men i praktiken utgör den ett steg i rätt riktning: den förändrar de sociala relationerna på arbetsplatserna till vår förmån. Kapitalismens ramar töjs när jag kan skälla ut chefen efter noter.
  Situationen är annorlunda, eftersom maktförhållandena och de sociala strukturerna är annorlunda. Ramarna är inte stela och absoluta, utan förändras med tiden. Först när de töjts ut kan de sprängas.
  Steg för steg kan vi förändra det här samhället, genom att här och nu bygga upp andra maktförhållandena, med eller utan riksdagens hjälp. I de sociala strukturerna finns klassamhället: vem som känner vem, vilka som kan agera tillsammans, hur ditt förhållande till din chef ser ut. Det är också här det förändras.

Godis eller framsteg? De kompromisser vänsterpartiet förhoppningsvis får igenom i regeringssamarbetet är mer än godis till folket. De är i bästa fall hållbara, strukturella förändringar, t ex sånt som gör att fler kan käfta emot på jobbet. Det är så vi bygger socialism.
  Låt oss gå igenom ett par aktuella åtgärder om en borgerlig regering tar över istället för socialdemokraterna: LAS försämras, vilket leder till att folk i än högre utsträckning håller käften på jobbet. Betygen får fler steg, vilket leder till att fler tvingas acceptera att man gör som läraren säger. A-kassan tidsbegränsas, vilket leder till ökad ekonomisk stress och konkurrens på arbetsmarknaden. Är dessa exempel ointressanta förändringar i klasskampen? Är det samma gamla kapitalism?
  Att som en del i vänstern peka ut regeringssamarbetet som vänsterpartiets svaga länk är direkt missvisande: riksdagen är inte motorn i samhällsförändringarna, och inte Johan Lönnroth heller. Det är fortfarande i det konkreta arbetet med att bygga starka, samhällskritiska sociala strukturer som politiken i slutändan avgörs.

Språket avgör Det handlar, som så ofta, om språkbruk. Den som tänker på kapitalism och socialism i absoluta termer: att det ena (alltid) är såhär och det andra (alltid) är såhär. Utifrån den begreppsvärlden kommer man aldrig kunna få fram mycket mer än radikalism.
  Kapitalism ser väldigt annorlunda ut från en tid och plats till en annan. 1800-talets Tyskland, 30-talets Italien, 60-talets Afrika, 80-talets Colombia och dagens Sverige är på flera och avgörande sätt helt olika samhällen. Kapitalet är en gemensam nämnare. Men överklassen tänkte annorlunda, arbetarklassen tänkte annorlunda, de sociala strukturerna såg annorlunda ut och arbetarklassens maktpositioner såg annorlunda ut.
  En historisk parallell kan man hitta i de kommunistiska flygblad från tjugotalet som kritiserar klasskaraktären hos den "borgerliga demokratin" så hårt att det stora framsteg som demokratin var ibland framstår som obetydligt. Det var, visade det sig snart, helt fel teori att ha med sig in i trettiotalet.

Konsekvent eller tveksam Att vara revolutionär är för mig att inse att arbetarklassen i sig är ett hot mot kapitalets strukturer och att arbetarrörelsens framsteg i slutändan leder till ett fullständigt annorlunda samhälle. Det innebär också att konsekvent ta ställning för varje utveckling mot att människor tillsammans tar makt över sin situation.
  Den vanliga socialdemokratiska ideologin uppfyller inte något av de här tre kriterierna. Man pratar om skiktning snarare än klass och uppfattar saker som lönearbete, chefspositioner och statens roll som ganska självklara. Och det är en ständig tvekan om det som ändå är väldigt enkelt: att varje demokratisering av arbetsplatserna är bra för oss och dåligt för överheten.
  Uppdelningen i reformism och revolutionär pekar fel idag. Den avgörande skillnaden ligger i vilka som är är ensidiga och konsekventa och vilka som är tveksamma. För 80 år sedan ledde det till att vänstern satte revolution på dagordningen. Sedan dess har situationen varit annorlunda. Vi vet inte hur framtiden ser ut - bara att vi vill och kan förändra det samhället vi lever i.

Summa summarum Vi behöver varken försämringar eller ett nattsvart samhälle för att folk ska gå åt vänster. Däremot behövs det hållbara förändringar som ändrar de sociala strukturerna i klassamhället Sverige.
  ARTIKLAR

Övriga:
Intressen
Solidaritet
Ansvar & skuld
Peter Singer
Radikalism - nej tack!
Feminism för killar
Guatemala 1954
Ordlista