|
|
 |
Artiklar & frågor
|
|
 |
|
|
|
Dölja fackligt medlemskap? |
Om arbetsgivaren inför en anställning frågar om man är med i facket: Får arbetsgivaren fråga detta, och om, får man då neka och säga att man inte är det, fast man är med? Vad bryter man i så fall för lag eller kollektivavtal?
Visst det är inte bra att dölja sanningen, men det är faktiskt inte lätt för alla att få jobb, och är det en arbetsgivare som inte gillar facket, så kan man ju tänka sig att han inte vill anställa fackligt anslutna.
Johan 2002-09-22
Hej Johan
I Lagen om Medbestämmande (MBL) står det om föreningsrätten. Det är "rätten för arbetsgivare och arbetstagare att tillhöra arbetsgivar- och arbetstagarorganisation, att utnyttja medlem-skapet och att verka för organisationen eller för att sådan bildas".
Den rätten är alltså lagstadgad.
Om arbetsgivaren försöker få en anställd att avstå från att organisera sig eller särbehandlar en anställd för att få honom att lämna facket, så begår han ett brott som heter föreningsrätts-kränkning.
Lagen gäller bara förhållandet mellan arbetsgivare och anställd. Utan att bryta mot lagen kan arbetsgivaren särbehandla arbetssökande som är med i facket, genom att inte ge dem anställning. (Vilket inte betyder att man ska acceptera det.) Men i samma ögonblick som han anställt någon, gäller lagen.
Att vara med i facket är allmänt accepterat nuförtiden. Detta har uppnåtts genom att arbetarna för mer än 100 år sen bildade fack-föreningar TROTS att de blev sparkade och trakasserade för det. En arbetsgivare som tror att det är 1800-tal och försöker hålla fackligt organiserade utanför sin arbetsplats, ska ha på moppo.
Ok, vad kan du göra. Du sitter som arbetssökande och bland det första arbetsgivaren frågar dig är om du är med i facket. (Vilket du är.) Du har anledning att tro att han inte vill ha fackligt anslutna på sin arbetsplats.
Du: Javisst, jag har varit med i facket sen mitt första jobb.
Arbetsgivaren: Jasådu, det var ju tråkigt, då passar du nog inte här.
Du: Nej, uppenbarligen inte, jag hade tänkt mig en arbetsplats som inte lever kvar på 1800-talet. Och så ger du fingret åt den j-veln och går ut och uppmanar alla du känner att bojkotta den arbetsplatsen.
Det är en variant.
En annan variant är att du ljuger och säger Nej, jag är inte med i facket. Arbetsgivaren säger BRA och anställer dig. Men vad händer sen?
Risken är stor att du inte kommer att våga stå upp för dina (och andras) rättigheter i fortsättningen heller. Erfarenheten säger att har man väl börjat krypa så är det svårt att resa sig. Och arbets-givaren kan fortsätta på samma sätt i evighet amen.
Lite annorlunda blir det om du bestämt dig för att inte bara skaffa jobb utan också kämpa för fackliga rättigheter.
En sån variant: När du väl blivit anställd går du till arbetsgivaren och säger vänligt: Attans, jag ÄR ju faktiskt med i facket. Tänkte inte på det.
Då uppstår en intressant situation. Arbetsgivaren får inte peta dig på grund av fackligt medlemskap. Kan han hävda att han får peta dig därför att du ljög om medlemskapet? Knappast. Skulle vara intressant att se hur arbetsdomstolen skulle hantera en sån händelse!
Ytterligare en variant: Du lär känna arbets-kamraterna och vilka problem som finns på arbetsplatsen. Du talar om att alla har rätt att vara med i facket. Det kanske tar tid, men förhoppningsvis går fler med, kanske i samband med att det hänt nåt som gjort folk förbannade.
Ni bildar klubb och meddelar arbetsgivaren att hans anställda numera är fackligt organiserade och att det finns en lokal klubb som är hans motpart. Surprise!
Är det en jävlig arbetsgivare så kan det vara motiverat att på ett organiserat sätt försöka få in flera stridslystna polare på arbetsplatsen. Men undvik att skapa två grupper – ”fackligt medvetna” och ”icke fackligt medvetna”. På sikt är det minst lika viktigt att skapa ett enat kollektiv (vilket inte betyder att alla tycker lika i allt, men att ni håller ihop), som att ge arbetsgivaren en överraskning.
Frances 2002-09-23
ÅTER till bidrags-listan
|
|
 |
| |
Artiklar & frågor
|
 |
|
