Arbetslöshet

Företagen idag vågar inte anställa. Vi måste försämra de fackliga rättigheterna för att få ner arbetslösheten.
Inte alls. Företag på en marknad måste alltid möta efterfrågan - annars kommer något annat företag att göra det. Hennes & Mauritz måste anställa fler expediter och fler barnarbetare i Pakistan om folk plötsligt börjar köpa fler kläder, oberoende av om de vill det eller inte. Skulle de vägra kommer andra företag att ta över deras marknadsandelar.
Stärkta fackliga rättigheter ger folk mer pengar i plånboken. De kommer att användas för att köpa saker. Då måste företagen anställa fler - på bekostnad av vinsterna.
Däremot kan man säga att givet att vi ska fortsätta hålla arbetslösheten uppe för att hålla nere lönerna, så stämmer faktiskt argumentet. Om människor får sämre möjligheter att försvara sina rättigheter på arbetsplatsen behövs det inte längre lika många arbetslösa för att hålla dem i schack.

innehåll
» Ekonomi
» Arbetslöshet
» Plundringen

Vi har höga skatter på alkohol för att folk inte ska supa, och höga skatter på bensin för att folk inte ska åka bil i onödan. Varför har vi då så höga skatter på arbete? För att folk inte ska jobba?
Att sänka arbetsgivaravgifterna är att ge ännu mer till framförallt de stora företagen, och de har redan. Det finns förstås företag som lever på marginalen också, och de kommer förstås att kunna anställa. Men de flesta kommer helt enkelt att sluka de nya pengarna i vinster. Och det som gör att resonemanget inte håller är förstås att de här pengarna måste komma någonstans ifrån. Tittar man på högerpartiernas åtgärder tas de, som alltid, från vanligt folk. Sänkt A-kassa, dyrare sjukvård, höjda egenavgifter, allt slår direkt mot folks plånböcker. För att ge till storföretagen tar man från vanligt folk, som då köper mycket mindre. Och oberoende av hur billigt det är att anställa finns det ingen anledning att göra det om man inte tror att försäljningen ska öka.

Vad är poängen med arbetsgivaravgifter?
Det mesta av arbetsgivaravgifterna går till försäkringar mot bl a olyckor på arbetsplatsen. Om du sågar av dig handen i en maskin får du åtminstone ersättning, eftersom företaget betalat arbetsgivaravgifter.
   Man kan också se det så här: arbetsgivaravgifterna är den i särklass största skatt som överklassen tvingas betala. Förmögenhetskatt, beskattning av aktievinster, bolagsskatt - alla är de ganska lätta att smita ifrån. Och dessutom ganska små. Bokföring går det alltid att få dit man vill ha den, så det enda säkra sättet att se hur stort ett företag är är att se till hur många som är anställda.

Det är så dyrt att anställa i Sverige – vi har tappat i konkurrenskraft!
Det där är trams. Så säger industriföretagen alltid, i varenda land - samtidigt.
   Den relativa lönekostnaden i industrin, per producerad enhet, halverades nästan i början av 1990-talet då vi hade en borgerlig regering. Sedan dess har de snarare sjunkit mer än ökat igen (Dagens Arbete #1/2002).
   Med andra ord: den borgerliga regeringen lät krisen slå mot arbetarna för att rädda kapitalet. De halverade våra löner jämfört med andra länder, och det har vi fortfarande inte ens börjat att ta igen.

Jag vill inte betala en massa pengar till arbetslösa. Sänk A-kassan!
Vill du att låglönefirmor ska slå ut det företag du jobbar på genom att anställa arbetslösa ungdomar till slavlöner? Vill du få höra av chefen att det finns mängder av desperata människor som skulle kunna ta ditt jobb till mycket sämre lön? Det är de verkliga frågorna.
   För den enskilde är A-kassan en enkel försäkring; blir jag sparkad så slipper jag åtminstone gå till soc. Men A-kassan är också ett kontrakt mellan anställda och arbetslösa.
   Den som är arbetslös får en del av din lön, på villkor att hon eller han inte tar ditt jobb till lägre lön än kollektivavtalet.
   Konkurrensen på arbetsmarknaden minskar. Löntagarna vinner, oberoende av de har jobb eller inte. Storföretagen förlorar. Det är det fina med A-kassa.

Hur kan staten göra något åt lågkonjunkturen?
Man brukar prata om "expansiv finanspolitik", dvs att staten medvetet tar på sig högre utgifter än inkomster. Till exempel kan man höja barnbidraget, så att barnfamiljerna får mer pengar i plånboken. Det leder i sin tur till att de köper mer, och att företagen då behöver anställa fler för att kunna producera mera. På det sättet börjar hjulen snurra.
   Eftersom skatteintäkterna står för nästan hela statens inkomster kan det - paradoxalt nog - löna sig för statskassan att gå med underskott på det här sättet. Till exempel var de så de flesta västländer tog sig ur 1930-talskrisen. Det är därför man brukar säga att statens ekonomi inte kan jämföras med en privatpersons - statens agerande kan vara avgörande för hela samhällsekonomin, medan en enskild persons agerande inte har det.
   Det har formulerats som att frågan inte är om vi har råd att sätta folk i arbete, utan om vi har råd att inte göra det. I slutändan är det ju ändå alltid arbete som ger välstånd.

Vad ska vi göra för att få full sysselsättning då?
Det finns flera sätt - frågan är i grund och botten bara om man vill. Full sysselsättning betyder ju mindre konkurrens på arbetsmarknaden, och därmed bättre löner och villkor för alla lönearbetare.
   Två ekonomer vid Högskolan i Växjö, Lars Behrenz och Lennart Delander, gjorde en intressant utredning som visade att de 150 miljarder som arbetslösheten kostade 1995 (när den var som högst) skulle ha räckt för att anställa samma människor offentligt. I grund och botten beror det ju på att vi måste ge folk mat och bostäder även om de är arbetslösa.
   Man kan förstås göra på andra sätt också. Sex timmars arbetsdag, införa friår, sätta fler i utbildning är enkla exempel. Man kan också omfördela från de som sparar mycket (de rika) till de som köper fler varor och tjänster om de får mer pengar i fickan (låg- och medelinkomsttagare). Det leder dels till att luften börjar pysa ur börsen, och dels till att företagen behöver anställa fler.

Men då växer ju statsskulden!
Poängen är inte att låna pengar hur som helst, utan att det är viktigt att staten kan dra på sig underskott ett tag för att dämpa en ekonomisk kris.
   Att den borgerliga regeringen 1991-94 drog på sig underskott var till exempel inte fel i sig - felet var att pengarna användes på ett extremt ineffektivt sätt. Skattesänkningar till de rika leder inte till större konsumtion (och därmed minskad arbetslöshet). Hade pengarna använts till vettiga saker istället, som att upprätthålla nivåerna i A-kassan eller öka stödet till barnfamiljer, skulle det konjunkturen ha förbättrats tidigare, vilket leder till högre skatteintäkterna och i slutänden lägre statsskuld.
   Det kan vara bra att veta att Sverige inte längre har någon nettoskuld, dvs de värdepapper staten äger är värda mer än statsskulden.

Varför gör socialdemokraterna så här? Det kan väl ändå inte stämma!
Jo, tyvärr ser det ut så. De följer den etablerade liberala ekonomiska teorin. I Affärsvärlden #38/98 kan man t ex läsa, i en artikel om vänsterpartiets ekonomiska politik, att "Regeringspartiet vill driva en försiktig finanspolitik och försöka öka utbudet av arbetskraft för att minska risken för överhettning." Senare jämförs denna politik med vänsterpartiets: "Samtidigt som vänsterpartiet är mer expansivt än något annat parti har man inga konkreta förslag till åtgärder för att minska risken för höga lönekrav i nästa förhandlingsomgång." Affärstidningarna tillåter sig ofta att skriva lite klarare om saker som annars gärna mystifieras.

Men om socialdemokraterna gör det så måste det ju vara nödvändigt!
Dels kan det vara intressant att konstatera att den socialdemokratiska regeringen går tvärt emot tydliga beslut från sina partikongresser när de använder arbetslösheten för att inte ekonomin ska "överhettas".
   Det den teorin har missat är två viktiga saker:
   För det första behövs det inte löneökningar för att börsen ska krisa. Den ryska krisen under hösten 1998 kom till exempel efter tio år av konstant minskning av de ryska reallönerna. Förhållandet mellan löner, vinster och konjunkturer är betydligt mer komplicerat än så.
   För det andra kommer krisen iallafall. Så länge vi lever i ett kapitalistiskt samhälle kommer risken för en depression alltid att hänga över oss. Frågan är då; från vilket utgångsläge vill vi komma in i en ekonomisk kris? Från ett läge med låg arbetslöshet och höga löner, eller tvärtom?

Nästa »