Inte förrän i september 1966 lämnade de sista amerikanska styrkorna landet. Efter sig lämnade de ett land som för lång tid framöver skulle präglas av dödsskvadroner, tortyr och usla ekonomiska förhållanden. Kring 1990 hade uppåt en miljon av landets invånare flytt illegalt till USA. Valet 1966
Militären och polisen användes också direkt i Balaguers valkampanj. Ute i byarna kunde det nära på råda undantagstillstånd, med kulsprutor och försvarsställningar uppställda på gatorna. På en del håll förklarade soldater att de skulle skjuta invånarna om Bosch vann, och polisen ordnade skjutsar till vallokalerna för Balaguer-väljare. Flygvapnet kunde flyga hotfullt lågt över områden där PRD förväntades ha stort stöd. PRD fick bedriva sin valkampanj via högtalare från Juan Boschs befästa villa. Trots detta kände sig administrationen tvungna att säkra Balaguers seger med olika former av valfusk: över 300 exilkubaner med erfarenhet från valprocesserna på Batistas tid kallades in. »...de paramilitära dödsskvadronerna är organiserade av de väpnade styrkorna och polisen, vilka i båda fallen genom åren fått starkt stöd från USA i form av materiel och rådgivning.«
Norman Gall, journalist, 1971
»[Congratulations for] bringing the Dominican people from the turbulence of a civil war to the peace of free elections.«
Lyndon B Johnson till den dominikanska administrationen efter valet 1965
Balaguer och demokra »...ambassaden [har] inte gjort något för att distansiera sig från terrorn. USA fortsätter att ge omfattande hjälp, utbildning, utrustning och beväpning åt den dominikanska polisen och krigsmakten.« Industrimännens dröm »Möjligheter som svarar mot industrimännens drömmar« »Man ser över hela landet, även här i Santo Domingo, barn med uppsvällda magar.« Gulf & Western »över ett dussin politiska partier ... som är officiellt erkända och fritt kan agera, även om valet 1974 vanställdes av några fall av militärt ingripande till förmån för presidentens omval« Polisen försvarar bo »De som går med i en fackförening här vet att de förlorar sitt arbete och att de inte får mer arbete i någon frihandelszon.«
Joaquín Balaguer var sedan årtionden nära knuten till Trujillofamiljen, och hade till och med suttit som president åt dem under deras sista tid vid makten. Journalisten Norman Gall skrev 1971 att antalet politiska mord sedan 1965 till och med hade varit högre än någon motsvarande period under Trujillo. Regimkritiker kidnappades, torterades och mördades regelbundet av polisen och militären. Amnesty beräknade att det inträffade ett dödsfall eller »försvinnande« var 34:e timme under 1970. Inför valen i maj 1978 fick t ex det socialdemokratiska oppositionspartiet PRD många av sina ledare arresterade eller tvingade under jorden. Redan hösten 1977, i början av valförberedelserna, brändes ett av deras lokala högkvarter ner till grunden och en av deras medlemmar mördades.
Wall Street Journal den 9 september 1971 Fattigdomen och undernäringen ökade i landet. Vid 1971 var inkomsten per capita ungefär densamma som 1965, men mer ojämlikt fördelad. En procent av jordägarna ägde 47,5 procent av all jord. Samtidigt ägde 82 procent av jordägarna mindre än 4 hektar per person. Maktfördelningen kunde ibland bli alldeles särskilt konkret. Ett tag stängdes vattnet av i en hel stad varje dag klockan fem för att direktörerna i ett sockerbolag skulle kunna vattna sina gräsmattor.
Rubrik på en annons för Dominikanska Republiken i New York Times 1973
George B Bathues från hjälporganisationen Care 1971 I början av 70-talet hamnade den störste konkurrenten till deras badortskomplex vid La Romana i massor av trassel med turistmyndigheterna, och i april 1975 beslöt staten att expropiera deras strand för att göra den till offentlig park. Vid tillfället var en ordförande i ett av deras dotterbolag rådgivare åt den högsta parkmyndigheten. En viceordförande för ett G&W-ägt sockerbolag var dessutom bror till landets turistchef. Men konkurrenten mobiliserade
USA:s utrikesdepartement slår knut på sig själva i en rapport år 1978 Ett annat exempel är hur försöken i mitten av 70-talet att organisera fackföreningar i den tax free-zon som G&W styrde slogs ner av trupper i full stridsutrustning beväpnade med k-pistar. Juridiskt var det förstås helt lagligt att vara med i facket, men det betydde inte att det tolererades. Det var knappast för att mota bort skattemyndigheten som zonen omgavs av höga nätstaket med flerdubbel taggtråd. I slutet av 80-talet fanns 17 frihandelszoner i Dominkanska republiken, med löner på 65 c
Dominkansk fabrikör omkring 1990
« Alla utskriftssidor
Senast ändrad 2001-06-02
Copyright 2001 Mikael von Knorring
http://www.socialist.nu/usa/dom-republiken