Dominikanska republi: Folkresningen 1965

I den tidiga lördagsmorgonen den 24 april 1965 förklarade sig en grupp unga officerare och civila Bosch-anhängare revoltera mot regimen. De fick snabbt med sig andra militära enheter, och kontrollerade snart både radiosändare och stadens TV-station. Framförallt fick de stöd från invånarna i slummen, som strömmade ut på gatorna. Slagorden, »Viva Bosch!", hördes över hela staden.
Vapenförråden hos de arméförband och polisstationer rebellerna hade tagit över öppnades dagen efter. Snart var män, kvinnor och tonåringar över hela Santo Domingo beväpnade.

Marinkåren landstige
Den amerikanska ambassaden reagerade snabbt och lyckades få många av de militära befälhavare som inte valt sida att stödja regimen. Trots det kollapsade militärens och polisens styrkor i Santo Domingo, och den 28 april var upprorsstyrkorna i färd att attackera militärens sista fäste, militärbasen San Isidro.
Det var då president Johnson fattade sitt beslut. Samma kväll flögs 500 marinkårssoldater från fartyg strax utanför kusten in med helikoptrar. Två dagar senare fanns 4000 amerikanska soldater i landet.
Styrkorna grupperade sig så att de skar av rebellernas huvudstyrka från resten av landet. Officiellt hette det att de var neutrala, men hela strategin utarbetades för att stoppa rebellerna och ge den dominikanska militären alla möjligheter att slå tillbaka.

»När de landsteg var Wessins trupper slagna. Tjugofyra timmar till och det dominikanska folket kunde självt ha löst sina problem.«
Juan Bosch

»...från upprorets första stund ägde [det] rum en samordnad aktion från den amerikanska regeringens sida, om inte efter ett faktiskt beslut, att slå ut rebellrörelsen med vilka medel som helst oavsett kostnaden.«
Philip Geylin, journalist på Wall Street Journal och tidigare anställd på CIA

10 000-tals amerikan
I början av maj fanns 22 000 amerikanska soldater i Dominikanska republiken, och ytterligare 8 000 fanns beredda på de 35 skepp som låg strax utanför kusten.
USA betalade de dominikanska soldaternas löner och levererade mat och utrustning. De amerikanska styrkorna steg åt sidan för att låta militären krossa rebellernas enheter i norr, samtidigt som de fortsatte spärra vägen för rebellernas huvudstyrka.
Amerikanska soldater deltog också direkt i striderna på militärens sida. Amerikanska journalister rapporterade om det, men Johnson-regeringen förnekade det helt eller hävdade att det handlade om »isolerade incidenter«.

»Förenta staterna ... kanske tvingas behålla ockupationstrupperna här i månader, om inte år. Samtidigt växer hatet hos dominikanerna som till helt nyligen uppriktigt beundrade Förenta Staterna.«

New York Times den 15 maj 1965

»Den amerikanska interventionen i Dominikanska republiken har på en vecka skapat fler kommunister i Sydamerika än ryssar, kineser och kubaner tillsammans har gjort på fem år.«

Juan Bosch 1965

...mot 58 erfarna k
Som förevändning för allt detta försökte Johnsonadministrationen sprida en bild av att konstitutionalisterna styrdes av kommunister. De bevis som allt eftersom visades upp från den hårt pressade administrationen var skrattretande: tre listor med namn på 53, 58 och 77 påstådda kommunister.
Konstitutionalisterna organiserade tiotusentals personer, och snart visade det sig att många av de som nämndes befann sig utomlands eller i fängelse. Inte ens de amerikanska journalister som följde utvecklingen i Dominikanska republiken ville bekräfta sin regerings påståenden (att det var kommunister som kontrollerade revolten).
Listorna blev ett skämt.
En f d CIA-tjänsteman skrev till exempel senare att de börjat med en ny lösenfråga vid hans station: »58 erfarna kommunister«. Det korrekta svaret var »10 000 marinsoldater«.

»De amerikanska nationerna kan inte, får inte och kommer inte att tillåta att ytterligare en kommunistisk stat upprättas på Västra halvklotet«
President Johnson om invasionen av Dominikanska republiken 1965

Skräckhistorierna
Från den amerikanska ambassaden kom skräckinjagande historier om rebellernas illdåd: plundrade ambassader, massavrättningar och parader där avhuggna huvuden hade spetsats på lansar.
Men det blev svårt att alla dessa huvudlösa lik, eftersom historierna inte var sanna. Och trots att president Johnson själv hade nämnt dem offentligt, gick amerikanska tjänstemän senare ut och fördömde pressen för att ha spridit sådana obekräftade rykten vidare.
US Information Agency och CIA byggde upp en omfattande propagandaapparat på ön, som till exempel störde rebellernas radiosändningar och startade egna.

»1800-talsterminologi«
Thomas Mann, biträdande utrikesminister, om OAS- och FN-stadgans formuleringar

»Den första insikten är att gamla begrepp och beteckningar ofta är föråldrade. I dagens värld, med fiender till friheten som talar om »nationella befrielsekrig", har den gamla distinktionen mellan »inbördeskrig« och »internationellt k
Lyndon B Johnson

De internationella r
Efter starka påtryckningar från USA accepterade OAS, nätt och jämt, förslaget om en intervention i Dominikanska republiken. Det var dock först en vecka efter att marinkåren gått iland.
Några andra OAS-länder skickade också militärer, men fortfarande var mer än 90 procent av trupperna var amerikanska. De latinamerikanska trupper som var där var hursomhelst från länder som Brasilien och Stroessners Paraguay, vilket inte direkt stärkte invasionens demokratiska legitimitet.
Också från andra håll var motviljan mot USA:s agerande uppenbart.
Till och med Natoländer som Frankrike, Italien och Holland protesterade mot interventionen.

»En stats territorium är okränkbart. Det får inte bli föremål, ens tillfälligt, för militär ockupation eller andra maktingripanden av någon stat, direkt eller indirekt, på några som helst grunder.«
Artikel 17 i OAS stadga

»Organisationen för de amerikanska staterna ... har ett minne som en åsna - den glömmer aldrig var den får sin mat«
Eduardo Galeano om OAS godkännande av interventionen på Dominikanska republiken

« Till huvudsidan för Dominikanska republi
« Alla utskriftssidor

Senast ändrad 2001-06-02
Copyright 2001 Mikael von Knorring
http://www.socialist.nu/usa/dom-republiken