Paus för galna vargar

En novell skriven (i sin första version) som bidrag till en novelltävling, utlyst hösten 1992 av LOs Rättviseutredning.

Paus? Bandet rullade på i två långa pass med en kort matrast emellan. Att stå där är tungt och monotont. Sånt jobb klarar man lättare utan olyckor och förslitningsskador om man får ta paus och slappna av ibland. Idag skulle jag kunna hålla en föreläsning om det. Men då tror jag inte nån av oss tjugo som jobbade vid bandet tänkte så långt. Vi visste bara att timmarna vid bandet kändes långa och man kan ju bli kissnödig eller röksugen.

Fem minuters paus i timmen var något jag hade hört talas om. Så jag pratade med de andra om det. Men blotta tanken på att ställa krav gjorde många rädda och lite arga. Jag som var ny borde hålla mun. Lilla gumman, sa Märtha, om vi går ifrån bandet så får chaufförerna vänta och det går ju inte an. Och på matrasten sa Elsa: Minns ni den där Olsson som klagade så mycket och skulle ändra på saker? Ja, sa Märtha, han fick ju sluta och skönt var ju det. Och så en sned blick på mig för att se om jag tog åt mig.

Jag var i och för sig inte ensam om att tycka att det vore rimligt med en paus då och då. Juan och Eva och Gun och dom finska killarna tyckte som jag. Men det dröjde flera månader innan vi fick alla med oss. Vändningen kom när Märtha erkände att det kan vara svårt för en mogen dam att lyfta lådor när man är kissnödig. Hon tillade att man fick ju inte precis nåt tack för att man stod ut med sånt.

Vi enade oss om att vi skulle gå till cheferna med förslaget att stoppa bandet en gång i timmen. Jag, Eva och Juan blev utsedda att gå upp och snacka med Pigge och Gnidde, cheferna alltså. Först gillade de inte alls vårt förslag. Men vi stod på oss. Vi talade om för dem att alla vid bandet var överens. Och att vi kanske skulle bli ännu mer effektiva om vi fick paus ibland. Då gick de med på det. Vi fick fem minuter i timmen.

Vi fick kissa och röka! Det blev också lättare att träffas allihop och snacka, även om det bara var fem minuter i taget. Ibland blev det som en slags fackmöten, bara för oss på bandet. Vi samlades i rökrummet på pausen och pratade om något problem. Sen fortsatte snacket på nästa paus och nästa, tills vi tyckte att vi kunde bestämma oss för vad vi ville och hur vi skulle försöka få igenom det.

En sak vi diskuterade var att eftersom vi började jobba redan klockan fyra på morgonen, så åt de flesta inte frukost hemma. Magen är inte så intresserad vid tretiden på natten, men brukade vakna till efter nån timmes jobb. Vi fick igenom att den första pausen på morgonen skulle vara hela tio minuter, för att vi skulle hinna fika. I gengäld skulle vi arbeta en och en halv timme före och efter.

På tiominutersrasten kunde vi kuta upp till lunchrummet. Britta i köket var hygglig och släppte in oss bakvägen, trots att det egentligen inte var öppet så tidigt. Tjugo personer kutade uppför trapporna, stod i kö, fikade och så kut nerför trapporna med halva frallan i munnen. Då stod vår arbetsledare Musen med klockan i handen och nästan grinade: Det har gått 12 minuter! Varje morgon stod han där med sin klocka. Stackarn var rädd att få skäll av Pigge och Gnidde. Han hotade med att förtaget säkert skulle ta bort pauserna igen om vi inte kunde passa tiderna. Några vågade till slut inte hänga med upp och fika.

Men en morgon var lunchrummet öppet på riktigt. På en skylt stod det att företaget erbjöd subventionerad frukost. Det var gröt eller fil och flingor, ägg, två mackor med pålägg och te eller kaffe, för halva priset. Britta i köket berättade att Pigge hade haft besök av en kostexpert som berättat att arbetskraften blir mer lönsam om den äter riktig frukost. Så vi kutade uppför trapporna, stod i kö, klämde i oss gröt eller fil och flingor, ägg, två mackor med pålägg och te eller kaffe, kutade ner igen - och där stod Musen med klockan i handen och ylade: DET HAR GÅTT 13 MINUTER!

Vi gick till Pigge igen och försökte få honom att fatta att varken arbetare eller arbetsledare med magsår är särskilt lönsamma i längden. Han blev putt. Ni bara kräver mer och mer, tyckte han. Och det gjorde vi ju faktiskt. Det här hände på 1980-talet, då vi arbetare drev Sverige in i 90-talets kris med våra omåttliga välfärdskrav. Vi fick igenom 20 minuters frukostpaus.

Nu började vi ana nya möjligheter. Till och med Märtha och Elsa hade fattat att världen inte gick under för att vi öppnade mun. Vi tyckte att vi skulle kunna få betalt till full tid utan att behöva gå kvar och skensopa när vi jobbat klart för dan. Vi framförde förslaget till Pigge och Gnidde men de sa blankt nej. Då drog vi ner på arbetstakten så att vi aldrig blev klara före full tid. Distributionen blev sen och chaufförerna klagade. Vi fick igenom vårt förslag, och då ökade vi takten igen. Såna strider kunde vi själva leda steg för steg genom våra pausmöten.

En dag när vi satt och diskuterade kom Gnidde och ryckte upp dörren till rökrummet. Han röt: Vad försiggår här? - Vi har paus. - Vem har lovat er att hålla möte på arbetstid? - Vi får väl snacka med varann på våran paus? Då slängde han igen dörren och gick. Dagen efter blev vi allihop uppkallade till Pigge och Gnidde på matrasten. Gnidde pratade länge om produktionen och leveranstiderna. Jag lyssnade inte så noga, jag var på smällen då och satt och kände babyn sparka i magen. Men så hörde jag vad Gnidde precis hade sagt. De tänkte ta bort de gemensamma pauserna för oss och i stället sätta in avlösare som skulle gå runt och släppa iväg oss en i taget.

Jag och Juan sneglade på varann. Pausavlösare vet vi hur det funkar: Det funkar inte. Vid maskinerna har de avlösare. När det fattas folk - och det gör det - så står avlösarna fast vid maskin de också och då blir det ingen paus. Och om det blir paus så blir det ju ändå inte för alla tillsammans. Och det var nog det saken egentligen handlade om. De gemensamma pauserna hade gjort oss starka och den styrkan ville de ta ifrån oss.

Jag hade blivit kontaktombud i facket då, så jag tänkte att jag måste säga nåt. Jag räckte upp handen. Gnidde såg det inte, han pratade redan om annat. Men Pigge, som hade personal-administrativ utbildning, sa att det är visst någon som vill fråga något. Jag sa: Det är nog inte värt att ni rör våra pauser.

Alla vände sig om, tittade på mig och på varann, och log. Sen vände alla på huvudet igen och tittade på Gnidde, och log. Han stod tyst. Sen drog han det där med pauserna igen och hur bra det skulle bli med avlösare. Vi bara log. Han försökte en gång till. Ingen sa nåt, men två av tjejerna började fnissa. Då var det flera som inte kunde hålla sig utan skrattade högt. Fast Märtha som satt längst fram vände sig om och tittade strängt på oss andra. Pigge tackade för ett givande möte. Nu skulle vi gå tillbaka och jobba för produktionen är ju ändå det vi alla lever på, sa han. Vi gick. Det hördes inget mer om avlösare. Vi tog våra fem minuter som vanligt.

Ett par månader efter det där mötet föddes Patrik och jag blev barnledig. När Patrik var fem månader skulle min kille vara hemma, så jag började jobba igen. Det var kul att komma tillbaka, fast flera av mina kompisar hade slutat. Juan tillexempel. Och Elsa hade gått i förtidspension. Nya hade kommit i stället. De gemensamma pauserna var borta. Två avlösare gick runt bandet och släppte iväg en och en på fika.

Jag stod bredvid Eva på bandet och hon berättade vad som hade hänt. De hade blivit uppkallade till Pigge igen. Den här gången var Harry med också, vår fackklubbsordförande. Gnidde hade tagit upp det där med pauserna precis som förra gången. Då hade Harry avbrutit honom och sagt att detta är en förhandlingsfråga enligt MBL, elfte paragrafen. Alla tyckte det lät bra. Sen hände ingenting på ett par veckor, berättade Eva vidare. Då kom Harry ner till bandet och berättade att det var kärvt. Företaget hade gett sig fan på att få bort pauserna. Han kunde inte komma längre lokalt. Förhandlingarna hade avslutats med skilda ståndpunkter. Men kunde driva frågan vidare centralt, och Harry hade kontaktat ombudsmannen om det.

Fast om de inte kom överens centralt heller, så fick företaget göra som de ville sen. Så ombudsmannen hade tyckt att de skulle försöka med någon kompromiss.

Sen visade det sig att kompromissen blev precis det som företaget ville ha från början: avlösare. Så gick det till, sa Eva. Ja det är försent att knäppa hängslena när man redan har tappat brallorna, tänkte jag. Det retade mig att jag hade varit borta när det där hände, även om inte jag heller hade kunnat göra något åt det.

Veckan därefter var några sjuka. Avlösarna fick stå fast vid bandet. måndag, tisdag, onsdag - ingen paus. På torsdag stod den ena avlösaren fast och den andra gick runt och löste av. På fredan stod båda fast igen. Eva och jag var överens om att något måste göras. Är vi rädda? sa jag. Jag är mest rädd för vad som händer om vi INTE gör nåt, sa Eva. Vad tar dom ifrån oss nästa gång?

Vi tog en gammal lastningslista och skrev på baksidan att vi träffas i rökrummet klockan 6. Lappen la vi i en låda och satte lådan på bandet. Den rullade iväg och passerade station efter station, så att alla längs bandet kunde se den. Klockan 6 prick lämnade jag och Eva bandet. Alla som vi gick förbi lämnade också sina stationer och följde med. Från andra änden av bandet kom resten. Vi klämde in oss i rökrummet.

Flera sa att de hade saknat våra gemensamma pauser jättemycket. Vi förklarade för de nya hur det hade funkat förut. Plötsligt stod Musen i dörren. Han höll vår lapp i handen och snyftade: Vem har skrivit det här? Ingen svarade. Då försvann han igen.

Vi beslutade oss snabbt. Vi tog ett papper och skrev att från och med nu tar vi våra pauser som förut. Alla skrev under, de nya också. Vi kom överens om att om cheferna hoppade på nån av oss, så skulle vi bara le vänligt emot dem. Sen gick vi ut till bandet, lämnade lappen till Musen och så fortsatte vi jobba. Musen kastade sig på telefonen och lite senare kom Pigge och Gnidde instroppande. Vi log tills kinderna stelnade. Vi såg ut som en flock galna vargar. Pigge och Gnidde såg allt mer förskräckta ut. De irrade runt en stund och försvann.

Ingen försökte hindra oss sen, när vi lämnade bandet fem minuter i timmen. Musen var skrynklig i ansiktet och satt i telefon flera gånger, men ingen av cheferna kom ner igen. Harry gick förbi. Han sa inget han heller, men han såg rätt uppåt ut i alla fall, och vinkade till oss.

Sen dess har vi haft våra pauser kvar, peppar peppar. För mig betyder de mer än en slängkaffe i rökrummet. De betyder mer än fina ord om arbetarklassens värde. De påminner mig om vår rädsla och vår styrka. Vi är människor, och vi är galna vargar när det behövs.