|
|
 |
Folk och andra bullar
|
|
 |
|
|
|
Moderna myter år 2001.
Det mest opassande en chef kan säga är: Jag behöver mer folk om det här jobbet ska bli bra gjort. Vad som helst annat går an - att han behöver konsulter, uppmjukad arbetsrätt, varierande arbetstid, ny slips. Bara inte sanningen: Det behövs folk.
Sjukhus, byggen, skolor, bagerier, verkstäder, försäkringskassor: Överallt för lite folk, och därmed sämre utförda jobb. Vi slavar och slarvar under myten om arbetsbrist. Myten att det inte behövs folk längre.
Visst gör tekniken att en del arbetsuppgifter försvinner. Och visst har vi flyttat en del jobb till andra länder, där annat folk sköter dem. Men den stora anledningen till färre jobb är att inte att arbete saknas, utan att det inte blir gjort. Eller att det inte blir gjort på ett bra sätt.
Sen har vi myten om fri konkurrens. Fri konkurrens i den offentliga sektorn skulle frigöra individens initiativförmåga. Det handlade om trevliga nya daghem. Trodde man.
Men det var inte individerna som släpptes fria, utan kapitalet – på individernas bekostnad. Jag tror att arbetarrörelsens ledare som snackade om ”förnyelse” inte riktigt insåg hur starka de kapitalistiska drivkrafterna är och vilka snöbollseffekter de har.
De ekonomiska sambanden stryper oss. Att försäkringsbolagen kan göra stora vinster på våra pensioner ökar vinstkraven även på industrikapitalet. Allt hänger ihop: Profitkrav i sjukvården leder till att folk sparkas på bagerierna.
Slutligen myten om arbetsfred. Det råder inte fred när den ena parten aggressivt kapar åt sig bit efter bit av välstånd från den andra.
Klasskampen pågår, om än något ensidig. Det är bara den ena parten - kapitalet och överklassen - som kämpar hårt för sina intressen. Strejka mot eländet får inte vi göra, därför att då hotas kollektivavtalen. Men ute på arbetsplatserna kränks och hotas kollektivavtalen dagligen! Varför låtsas vi då som om det vore fred?
Kanske för att vår organisation är nedrustad: varken metoder eller ledning passar för strid. Arbetarrörelsen plaskar vilset omkring i samarbetssoppan som motparten har lämnat för längesen.
Det är så få som har glädje av myterna, och så många som förnedras av dem. Ska vi verkligen fortsätta att låta ett litet fåtals vinsthunger försämra allt för alla andra och lura skjortan av oss? Kejsaren är ju redan naken.
|
|
 |
| |
Folk och andra bullar
|
 |
|
