|
|
|
|
|
| |
Alien - resurrection
Kan man kalla en film feministisk, om den saknar feministisk sensmoral? Ja, med viss tvekan, men nog måste det kunna vara så. Tankarna dök upp när jag satt i biofåtöljen framför Alien - resurrection, den fjärde av de välkända Alienfilmerna. De har alla haft någon form av kvinno- eller moderstema, och berört frågor kring liv, överlevnadsinstinkt och reproduktion. Så även denna.
De olika filmerna har haft olika regissörer; Ridley Scott (Bladerunner) gjorde ettans klaustrofobiska "ensam-i-tystnaden"-thriller alldeles utmärkt, James Cameron (Terminator) fick ihop en intensiv "de-är-överallt"-rulle i tvåan och David Fincher (Fight Club) snickrade ihop en ganska tramsig trea medelst småfåniga kameraklipp. Den senaste gjordes av fransmannen som låg bakom det något bisarra mästerverket "Delikatessen", och i linje med den är det här en riktigt snygg film. På de flesta punkter motsvarar den ens förväntningar på en uppföljare; samma sak men lite annorlunda och med en del vändningar i manuset.
Hursomhelst; det som ger filmen politisk plats är dess kvinnosyn. Det är en konsekvent feministisk produktion i den meningen att den sätter kvinnor i bra roller och män i dåliga. Eller för att förtydliga; utan att nånsin uttala några speciella moraliska slutsatser om kvinnoförtryck beskrivs människor på ett helt annat sätt än så som de förväntas vara enligt de etablerade föreställningarna.
Männen i filmen är skitstövlar, för det mesta, men först och främst oviktiga. Det är kvinnorna om driver handlingen framåt, det är deras reaktioner som räknas, det är de som spelar roll för var filmen ska sluta. De patriarkala strukturerna finns där, men är inte mer än hinder att sparka ur vägen för att komma fram till monstret i garderoben.
Slutsatsen tycks vara att kvinnor helt enkelt är mer centrala än män. Inte så jämställt tänkt kan det tyckas, men i en värld där kvinnor konsekvent osynliggörs är det ett budskap som spelar roll. Den sortens personlightetsbeskrivningar är konkreta krafter för ett jämställt samhälle.
Det verkar, så vitt jag kan utläsa, som om det som gör kvinnor hårda och handlingskraftiga är deras moderskap, eller närmare bestämt deras nära koppling till livsviljan. Filmen ställer upp påståendet att det är mer liv i kvinnor än i män. Dock; kvinnor gör samma saker som män, men bara bättre. Om det här är särartsfeminism, så är det åtminstone något helt annat än att "uppvärdera kvinnliga egenskaper".
Det finns fler saker man skulle kunna notera i kanten, och filmen är väl värd att diskuteras. Funderingar kring manusförfattarens intentioner ligger nära till hands; är det feminister som skrivit den? Den har ingen feministisk sensmoral, men kvinnornas centrala roller är så konsekvent genomförda att det inte kan vara någon slump.
Dessutom; det är en helt ok science-fictionfilm. Sigourney Weavers fullständigt brutala haka och käke är ur ninjafeministestetisk synvinkel en svårslagen höjdpunkt.
Regi Jean-Pierre Jeunet 1997
|
|
|
|
|
|
|
|
